Idag blev det inte något cyklat, för farsan fyller 86 annorstädes och måste firas. Farsan är en anledning till att jag började cykla i synnerhet och motionera i allmänhet efter att jag tidigare istortsett  levt i soffan och i kollektivtrafikfordon. När farsan var runt 63 fick han sin första hjärtinfarkt och har genom åren avverkat tre stycken. Ska vi vara ärliga så levde han inte speciellt hälsosamt. Han motionerade aldrig, rökte pipa hela dagarna (ibland saknar jag faktiskt lukten av hans piptobak) och åt inte nämnvärt hälsosamt. Tyvärr så lever han mer eller mindre så fortfarande. Förty, hans liv är inte på topp idag med tanke på alla förtielva mediciner han proppar i sig. Det där gav mig en tankeställare, för sådär vill inte jag leva eller dö.

Hjärtinfarkt är ärftligt och farfar dog i en sån när han var i 60-års åldern. Det ligger alltså i våra gener, och jag kommer inte undan ifrån det. Därmed är jag helt inställd på att jag förr eller senare kommer att drabbas av hjärtinfarkt. Och det är just det där senare som varit mitt fokus, att medelst rätt kost (nåja) och regelbunden (hård) motion flytta fram datumet för min hjärtinfarkt så långt in i framtiden som bara möjligt, att jag förhoppningsvis hinner dö av något annat “roligare” än hjärtinfarkt istället. Så tack farsan att du varit en dålig förebild för mig, jag ska inte bli som du och få leva som du gör idag. Grattis på födelsedagen!