Kategoriarkiv: kärlek

Knock out

Boxare vet vad det är innebär att bli uträknad vid tio. Då är det över för deras del. Jag skulle behöva en ringdomare som räknar ut mig vid tio. Räknar ut mig till sängen. Eller en motståndare som ger mig en knock-out så jag somnar vid tio.

Långledigheten över jul, har gett mig nya dåliga vanor. Har enormt svårt att komma isäng och släcka lampan före elva. Vilket gör att jag inte vaknar förrän åtta. Och det förvånar mig också, att jag numera behöver nio timmars sömn. Åtta räckte det med förut, men det var då jag kom i säng före halv elva. Jo, en värdig motståndare som tröttar ut mig och knockar mig innan sovdags, så jag somnar utmattad. Det är vad jag behöver. Någon?

Kvalitet kontra kvantitet

Kvalitet före kvantitet. Det blir mitt stridsrop för 2011. Min träning ska vara mer målinriktad än bara cykla så mycket som möjligt. Semestern ska ge mig den avkoppling jag behöver, istället för stress och svek. Ska dejta kvalitativa kvinnor som ger mig mer intellektuell, mental och kroppslig tillfredsställelse och motstånd. Allt ska ske med fokus på kvalitet istället för kvantitet.

Förty, ska jag ändå cykla mer än 1000 mil och 365 timmar under 2011! Kan låta paradoxalt att satsa på kvalitet före kvantitet samtidigt som jag har kvantitativa mål att nå. Men varför göra det enkelt för sig? Livet ska inte vara en räkmacka, då blir jag uttråkad. Livet ska ge lite motstånd, så jag måste kämpa, ta i och anstränga mig.

Hur blev det nudå?

Den andre januari 2010 skrev jag följande:

Bättre, snyggare, roligare, friskare och skönare. Det är mina mål för 2010, inte mer än så, mindre är mer. Samt att jag under 2010 ska cykla minst 1000 mil inklusive allt. Inte en meter mindre, mindre är inget.

Nå, hur gick det då? Blev det bättre snyggare, roligare, friskare och skönare? Vi börjar bakifrån, det är alltid trevligt.

2010 blev skönare på många sätt. Året inleddes med en lång vinter, sen vår men en grymt varm och fin sommar. Träffade några trevliga kvinnor som gjorde livet skönt på flera sätt.

Så mycket friskare vet jag inte om jag var. Våren började med hosta, astma och pajjade luftrör. Vilket förtog min ork. Efter mycket om och men, fick jag en luftfuktare på jobbet och efter några veckor var besvären borta. Så enkelt var det. Men det hela hämmade min träning en del då jag vid ansträngning inte fick tillräckligt med syre. Vidare åkte jag i juli på en grym gräsallergi samtidigt med en dunderförkylning. Med det förväntade resultatet bihåleinflammation som det tog två månader och tre läkarbesök innan det försvann.

Hur roligt var 2010 då? På våren hälsade jag på en mumsig bekantskap en vecka i södra Sverige och hade mycket trevligt. Hösten rundades av med en ny bekantskap som enligt hennes egen utsago var ett riktigt kap som jag sedan firade jul med i Åre. Men som vän utan prefixet pojk.

Tänker inte förstöra min krönika med det som var mindre roligt under 2010. men året inleddes med ett kvinnligt svek och på sommaren blev jag så jävla blåst, så jag låg i feber och hade mardrömmar en vecka efteråt. De kan ju glömma att jag ställer upp nästa gång de ber mig ta ansvar, som de sedan rycker bort från mig på ett förnedrande sätt.

Äntligen körde jag min första Vätternrunda där målet var under 11 timmar vilket jag klarade. Trots minst en liter vatten i vardera skon när det rgnade som mest, var det gôrskôj! Det msåte göras om.

Blev rejält mycket snyggare mellan benen när jag köpte en kolfiberräcer. Röd och vit, kanske inte förstahandsvalet, men värre färger har jag sett. och vad lätt och styv den är. Är mycket nöjd över uppgraderingen.

Blev 2010 bättre än 2009? Beror på hur jag ser det, men från vissa vinklar blev det kanske inte så bra, men från andra sidan så mycket bättre! Målet att cykla 1000 mil under 2010 uppnådde jag inte. Kanske kan bero på strulet med luftrören, eller ren lättja. Kom inte ens upp till 800 mil, som jag missade med 8 kilometer. Men målet kvarstår inför 2011, jag ska cykla minst 1000 mil! Kompletterar målet med Johans mål, minst 365 timmar. Vilket blir i snitt minst en timme per dag.

Inte en meter mindre, mindre är inget.

Sammanfattningsvis blev alltså 2010 inget! Då jag inte uppnådde mitt mål 1000 mil. Trots det, finns det en klar förbättringspotential inför 2011! Allt mer än inget är mer.

Röda crosset


Första cyclocrossträningen. Det var blött, lerigt, fartfyllt, och en aha-upplevelse. Förstod varför jag tog av de medföljande Maxxisdäcken ganska med en gång cykeln var inköpt. De är alldeles för tungtrampade på asfalt, grus, lera, löv, sand… ja, på alla sorters underlag. Gummit är som sugproppar, klistrigt. Så här slut har jag aldrig varit, till och med tanten var undrande.

Trevligt med nya bekantskaper i form av grusvägar jag inte ens visste de existerade. Med ett par trevligare Racing Ralph blir umgänget roligare.

Makalös manick

Människan är en makalös manick. Vi behöver inte tänka på att utföra de mest basala saker som att andas, blinka med ögonen och så vidare. Det sker automatiskt. När vi väl lärt oss förmågan att gå, behöver vi inte heller tänka på hur det går till. Som att sätta fram den ena foten framför den andra och sen lyfta den bakre foten och flytta fram den. Det sköter kroppen själv utan att vi behöver tänka på det. Samma sak med att cykla, jag behöver inte tänka “sväng” det gör jag ändå bara sådär. Det är mitt undermedvetna tänkande som sköter det där.

Det här fungerar ju för en frisk människa, men tyvärr inte för de med någon nervsjukdom eller något handikapp. De måste hela tiden tänka på hur de ska göra saker som för oss sker automatiskt. De måste exempelvis tänka på att lyfta den ned foten och flytta fram den för att gå. De använder då sitt medvetna tänkande för att kompensera en undermedveten brist.

Hundar har svårt att dölja sina känslor. En glad hund viftar på sin svans och vi vet alla att det betyder att den är glad. Med en hund som reser ragg, visar tänder och morrar, vet vi instinktivt att den är arg, rädd eller utgör ett hot. Det är något som sitter i vår ryggmärg att tolka kroppsspråket så. Samma gör vi med våra medmänniskor. Vi tolkar in andras kroppsspråk utan att vi tänker på det. Vi blir därför omedvetet påverkade av hur andra rör sig, står eller var de gör av sina händer. Vi blir glada och varma av att se hur någon blir glad av att se oss, för då känner vi oss omtyckta. Vi känner oss accepterade när någon nära närmar sig oss, och vi går instinktivt den andra till mötes. Men den som inte blir glad av att se någon annan, utan ger ett buttert intryck, ger signalen att denne inte blir glad av att se oss. Den som tar ett steg bakåt när vi tar ett steg fram, ger signalen “kom inte närmare, jag vill inte vara nära dig”. Den som döljer sina händer kommer inte i fred, vi tolkar som att denne kan ha ett vapen i sina händer. Vi tolkar den andres kroppsspråk helt enkelt som ogillande.

Vilka signaler vi skickar ut med vårt kroppsspråk tänker vi inte alltid på. Vissa har det naturligt och behöver inte tänka på det. Andra måste tänka på vad de säger och hur de rör sig för att det inte ska uppfattas fel. De kanske har någon nervsjukdom eller något handikapp som gör att de inte kan visa sina känslor utan medvetet tänkande? De kanske inte kan visa känslor hur mycket de än anstränger sig och försöker tänka på vad de säger och gör? Men hav tröst, det går att träna upp! Kan den som är helt utan armar och ben byta häftklamrar i en häftapparat eller blogga med en iPhone, då kan alla träna upp sitt kroppsspråk! Försök bli glad när du ser någon du tycker om. Ta ett steg fram och våga närma dig dina nära och kära. Våga ta på andra och omfamna dom mjukt och fint. Då utstrålar du positiva signaler och omgivningen känner sig bekräftade och omtyckta.

Våga visa vad du känner helt enkelt. Hur svårt kan det vara? Finns bara viljan till förändring och utveckling, så är allt möjligt. Men finns inte vilja… ja då är det kört.