Julgran

ntligen en gran! Nu står den där grön å grann i stugan och sprider sin barrdoft i hela lägenheten. Förra fredag skulle jag å H köpa en gran och klä den och överraska V senare på kvällen. Men ack, inte en gran att uppbringa. Jag trodde de började sälja dem i mitten på december, med tanke på att NK började med sin julskyltning redan den 15 november. Så det var synd att H och jag inte fick göra det tillsammans. Men nu så har jag klätt den själv, med lite goda råd av V. Men uj vad den barrar redan. Håller den på så här, får jag köpa lim till jul.

Skrönor

En del tycker jag inte är riktigt klok, som åker ända till Karlstad för att gå till tandläkaren. Men besöket var mors julklapp till mig. Efteråt gick vi på det tillbyggda Värmlandsmuseet. Även denna gång blev jag positivt överraskad av ett museibesök. När jag som liten var på besök på museet med skolan, stod man där som ett fån å glodde på några benstumpar och stenbitar i en dammig gammal glasmonter. Men nu! De hade levandegjort Värmlands historia på ett mycket effektfullt sätt. Byggt upp kulisser av gruvor, hus och inredningar. Till och med delar av gamla konditori Royals möblemang hade monterat upp. De gamla galonsofforna och träfaneren…jag fick en klump i halsen…”gamla Royal”… När jag satt där och kände mig vemodig och eländig, tyckte jag att Åke satt där på sin gamla vanliga plats… Men det var nog bara en synvilla. Men helt säker kan man aldrig vara, för Värmland är ju skrönornas och sagornas landskap!

Luciatåg

Vilket lyckat luciatåg! Trots min fadäs med för sent utskickat pressmeddelande, var halva Norrmalmstorg fyllt av åskådare. Det var mycket populärt med underhållning av Sjögestadskören och Blåsningen. T höll ett kort anförande om Spårvägens luciatåg genom tiderna. V var tärna, med pälsen under lakansväven – det var ju runt nollan, och kallt blir det att sitta på en öppen godsvagn åkandes genom stan. H var pepparkaksgubbe med en brun basker! Men han hade missförstått det hela, han satt hela tiden bakåfram på stolen och sjöng på en egen reportoar. Jag å PES kutade runt som ett par skottspolingar och fotograferade. Utrustade med en stege och en varsin kamera, knäppte vi loss 4 rullar. Ska vi utöka till tre luciatåg nästa år?

Banmuseet

Igår var vi i Ängelholm på D-möte. Vi gjorde ett kort besök i det nya Banmuseet och blev positivt överraskad. Trodde den skulle vara tråkigt fylld med gula spårfordon. Nej, den var fylld med timmerkojor i naturlig storlek, en kopia på världens första lok och mycket mer. En jättemodelljärnväg som var synkad med ett diabildspel, var det som mest imponerade på mig. Detta museum är något jag rekommenderar till alla som är intresserade av en betydande del av Sveriges historia. Lustigt nog ursäktade sig museichefen med att det inte var färdigt ännu. Jag tyckte det inte märktes, för det var ju 100 gånger mer färdigt än Spårvägsmuseet.

Ostolt

Igår var det den stora dagen. När Boken skulle komma från tryckeriet. Nästan alla medverkande författare hade slutit upp. Boken delades ut. Förväntansfullt bläddrade vi alla i boken. Vad fin, vad bra…men vad har hänt med färgbilderna? Jag gnuggade ögonen, är det dags att köpa nya glasögon? Nej, de andra hade samma problem. Redaktören förtalte att bilderna inte klarade av att hålla skärpan när de förstorades upp till ett helt uppslag, detta enligt tryckeriet. Men när vi studerade bilderna närmare, fann vi en bild som varit i tryck förut, då i en almanacka, och då hade den bra skärpa. Ju mer vi undersökte saken, konstaterade vi att det var färgpassningen som var dålig. Vi kunde se att vissa detaljföremål fick en skuggkopia brevid, å det är inte dålig skärpa, utan att färgerna inte matchat ihop i tryckeriet. Till och med en svartvit bild som inte var uppförstorad hade samma brister.

Efter två års arbete blev det lite antiklimax. Besviket traskade jag hemmåt. Nu var det ingen återvändo, boken har tryckts i 1.800 exemplar. En omtryckning är inte att tala om, då den stora försäljningstiden är nu inför jul, samt till Hjulmarknaden i Stadshuset på lördag. Men vad ska köparna säga, när de ser det misserabla färgtrycket? Begär de pengarna tillbaka eller en rabatt? Vad kommer tidningsrecensenterna att säga? Kommer de att såga boken längs fotknölarna, eller kommer de att ha överseende med den trycktekniska malören? Det återstår att se, men jag tänker iallafall inte köpa en bok till min son. Jag vill kunna vara stolt över det jag gjort och medverkat i, och det är jag tyvärr inte.

Idioter

Vilken helg… I fredags var vi i Solna för att se Phrank spela på Club 33. Vid tvåtiden på natten, när vi skulle hem, tog jag tag i V lite våldsamt, så vi halkade omkull och jag hamnade på henne. Då kom tre killar och skulle spöa upp mig för att jag satt på min tjej! Har aldrig hört på maken så idiotiskt! Tjejen i deras sällskap, “skyddade” V från mig. Vi hade inte en chans att närma varandra. Så för att jag inte skulle bli nedslagen av de fega killarna – de var ju tre mot mig – så fick jag dra därifrån. Några taxipengar hade jag ej, de hade V, men de fick jag ju inte, så jag fick ta nattbussen. Efter två timmar kom jag hem till V. På morgonen ringde en snäll tant, hon hade hittat V:s plånbok. Hon hade inte märkt att hon tappat den. Så efter fyra timmars sömn, åkte vi och hämtade plånboken. Allt var kvar. Tack tanten!

Som avslutning på helgen blev V påkörd av en BMW (vad annars) så hon fick kläderna förstörda. Men den jäveln smet. Så det var en mycket skakad V som sent kom till jobbet den måndagen.
Så sensmoral kan väl vara: “det skjuts för lite…”

Handflata

Har haft svårt för att skriva, det är tom lite besvärligt. Har nämligen gått och skaffat mig en tredje handflata. Alltså en handdator, eller som det heter på engelska palm (vilket betyder just handflata). Valet stod mellan en CE, en Psion eller en 3Com. Men eftersom jag nyss fått en 2 kilos bärbar på jobbet, så kan jag tillfredsställa min skrivklåda på den. Vad jag ville ha egentligen, var en manick som pep och påminde mig om saker som skall göras. Med andra ord en elektronisk filofax. För jag är väldigt duktig att skriva i min filofax, men desto sämre att titta i den. Dessutom blir den rätt fet efter ett tag. Så jag köpte en 3Com Palm III, och den är jag nu väldigt nöjd med. Det fick bli en farsdagspresent till mig själv, då H var sjuk den söndagen.
Det kan vara lite svårt att skiva på den med specialpennan, men man lär sig fort. De större textsjoken skriver jag i synkprogrammet på pc:n, sedan synkar jag bara över det. Liten är den också. Kan ha den i bröstfickan, väger strax under 200 gram, inklusive batterier. Dessutom är den ju riktigt kultig! När jag fäller upp det skyddande locket, ser den precis ut som en Tricorder, som de använder i Star Trek. Nu är det bara communicatorn på bröstet som fattas. Men det är ju snart jul!