Etikettarkiv: velo noir

Vätternrundan 2013

Idag var det åter dags för Vätternrundan. För alla andra förstås. Själv var jag upptagen annorstädes. Det finns faktiskt saker som går före cyklingen, även om de är lätträknade. Som att sonen tar studenten.

Igår tog alltså min älskade son studenten och jag åkte ned till Västervik med min far och hans fru för att fira honom. Inte så mycket att orda om det, men det var en son som hade skrikit så han hade tappat rösten, festat så han fick migrän, och så populär att släkt kom från hela landet. Jag låter bilderna på ynglingen tala för sig själv med hälsningen att nu börjar allvaret hörrö.

Men vänta här nu! Vad har det här med cykling att göra? Jo, det är så att studenten är flerfaldigt svensk juniormästare i singlespeed. Sådeså! (Sa en stolt far). Grattis dretonge!

Hampus flankerad av sin styvfarmor och farfar

Tyvärr var det skräp på hans plakat

Starka nackmuskler får han.
Här övervakad av sin flickvän Lovisa och bakom lillasyster Saga

Rô rôvhäng

Det viktigaste på en cykel tycker jag är sadeln. Det är där i princip hela min kroppstyngd vilar och på sadeln ska jag sitta många timmar i sträck. Min nuvarande en Specialized Toupe Comp Gel, perfekt för oss tunnhåriga gubbar, satt som en smäck fast under rôven, redan första turen när jag köpte den för nästan två år sen. Under de sista regniga nio milen i lördags började jag få ont runt vänster sittbena, och väl hemma såg den lite ledsen ut. Det konstgjorda skinnet på vänstra halvan av sadeln var skrynkligt och klämde jag på den kändes det som all stoppning var borta. Klonen fick klämma utan att han fick veta varför och sa samma sak.

I söndags skulle jag ta ett lugnt återhämtningspass för att lösa upp låren lite. Lugn blev det, jag lovar, men kort blev det inte. Vid Färentuna kyrka insåg jag nämligen att det är fem mil hem också. Och det gjorde ondare och ondare runt vänster sittknöl. Obra rôvkänsla helt enkelt.

Men tror ni inte att sadelskapet återhämtat sig när jag klev in på Cykelcity på måndagen och ville reklamera den missformade och stoppningsförlorade sadeln? Flera klämde på den och ingen märkte nåt fel på den, inte ens jag. Typiskt. Dock så tyckte Marcus att den var ”välanvänd” och vi började diskutera alternativ till ny sadel. Jag kan ju inte köpa likadan rätt av, för reklamera såg jag som utsiktslöst när den var som den skulle i butiken. Började klämma på en likadan fast av modegenren Toupe Expert med mindre stoppning och därmed lite hårdare, samt 55 gram lättare. Gud vad snabbare jag kommer bli! Men bara köpa utan att prova funkar ju inte, så jag fick med mig en lånesadel att testa en vecka.

Nu har jag testat den 9 mil idag och inte fick jag ondare i rôven iallafall. Men helt smärtfritt var det inte. Å andra sidan smärtade hela bäckenet i den hårda motvinden. Den får ny chans på lördag.

Visst matchar min ram perfekt i rött och vitt? Den passar utmärkt till våra klubbkläder dessutom! Synd att jag inte får behålla den, utan måste köpa en vanlig tråksvart.

Autentisk vätternträning

Caroline, Elin, Mikael och Elin laddade inför regncykling

När Elin kallar är det bara att ställa upp. I lördags var det dags för hennes sub12-grupp att träna och jag la mig förstås i och ritade ihop en runda där målet var mer än 15 mil och fika vid Saltå kvarn. Allt gick bra dit och hummusmackan var lika god som alltid. Men sen började problemen. Först ut var Caroline som inte kunde växla ned bak. Hon försökte och försökte och tappade fart. Vi stannade och jag drog och drog i vajern och jag fick ned kedjan manuellt. Väl vid Mörköfärjan där färjekarlen snällt körde en extratur så vi slapp vänta 25 minuter på nästa, såg vi att vajern hade fransat upp sig på flera ställen. Lika glad som alltid utbrister Caroline ”första gången jag får ringa pappataxi”.

På väg mot Ösmo började regnet tillta men inte värre än att vi fortsatte utan regnkläder. Väl där fyllde vi på vatten och tog på oss regnjackorna då det hade börjat regna ordentligt. Men då ville Elin inte åka med längre. Hon hade tappat all ork men jag övertalade henne att åka med till Västerhaninge då det därifrån går fler tåg per timme än från Ösmo. I Västerhaninge valde ungefär hälften att ta pendeln men efter en microsekunds tvekan valde jag att trampa vidare hem. Hellre vara blöt och varm på cykeln, än blöt och kall på pendeltåget. För blöt var jag. Redan efter tio minuter i den nya klubbregnjackan kände jag hur det skvalpade i ärmarna! När jag höll upp handen för att göra stopptecken, kände jag hur det rann vatten utefter armarna! Vilken skitjacka! Troligen är ventilationen i armhålorna för stora, att det är där det läcker in. Den får duga som en dyr vindjacka.

Det blev totalt 16 mil, varav de sista 9 milen i ösregn. Bra träning inför Vättern, vilken jag inte ska köra. Mer om det en annan gång.

Tack och håll käften

plast å papper

Första maj skulle det varit färdigsopat i innerstan. Det är det inte. Femtonde maj skulle det varit färdigsopat i ytterstaden. Det är det inte. Entreprenörerna skyller på den sena våren. Skönt att det alltid finns nåt att skylla på. Att det iår är kopiösa mängder med grus på våra gator, cykelbanor och trottoarer är för att entreprenörerna hellre har sandat under vintern istället för att ploga bort snön. Finns inget grus eller sand i världen som på något magiskt sätt trollar bort snön. Jag är övertygad att entreprenörerna gör det här fullt medvetet, då de får betalt efter hur mycket grus de häller ut. Alltså sandar de hellre än plogar då det ger mer pengar. Sen på våren måste de sopa flera gånger, vilket ger mer intäkter  Och Trafikkontoret som inte har någon som helst kvalitetskontroll av vad de upphandlat, bara betalar och betalar. Och cykelbanorna blir bara mer och mer oframkomliga.

Per Ankarsjö (c) miljöborgarråd

Istället för att kräva ut vite av entreprenörerna för att de inte har sopat färdigt i tid, slösar staden från cykelmiljarden på mutpåsar. I onsdags morse stod de på valda ställen och delade ut en påse innehållande något jag klarar mig helt utan: en flaska som inte passar i flaskstället, sadelskydd samt diverse broschyrer. Då var samtalet jag fick av Per Ankarsjö (c) mycket mer givande.

Det hela är en fet käftsmäll från staden, en förolämpning  Istället för att öka säkerheten och framkomligheten för stadens 150 000 cyklister, försöker de köpa vår tystnad. Jag är inte imponerad Ulla Hamilton.