På något sätt lovade jag att bli fröken E:s (populär initial det där) tränare inför hennes Vätternrunda. Vi började redan i fredags med att känna på varandra över några glas vin. Känslan när vi skiljdes åt på krönet av Götgatsbacken var skön. Det här var en trevlig, söt och verbal kvinna. Tyvärr blev den efterföljande nattens känsla ambivalent pga cykelstölden. Det var svårt att inte låta de negativa tankarna över stölden ta överhanden, så de positiva tankarna av dejten drunknade. Det var en orolig natt med mörka moln.

Vi möttes vid Karlberg och trampade utåt Ekerö och tog en längre paus vid det vackra Ekebyhovs slott. Vädret var perfekt, hyffsat vindstilla, över tjugo grader varmt och solen sken från en klar himmel. Vidare med Slagstafärjan och tråcklandet genom söderförort till Nyfiken gul. Där käkade vi och samtalade och hade hur trevligt som helst i vårsolen. När vi kollade cykelpolon vid Mariatorget satt vi och småpratade samtidigt som jag var lite avis att jag inte hade någon fixie och kunde vara med. Återigen ambivalenta känslor: glädje och sorg på en gång.

Det är en söt trevlig snäll tjej, allt verkar perfekt. När vi skiljdes åt vid Slussen kramades vi mitt ute i gatan och hon ville cykla med mig igen! Det är ju för bra för att vara sant! Eller hur? Men allt förmörkas av min irritation över cykelstölden i fredags. Jävla dret att det ska ske samtidigt. De mörka hotfulla molnen förmörker effektivt mitt sinne och hindrar den leende och skinande solen att tränga in. Finns det någon omvänd regndans för att skingra molnen eller är det whisky som hjälper?