Etikettarkiv: smärta

Rô rôvhäng

Det viktigaste på en cykel tycker jag är sadeln. Det är där i princip hela min kroppstyngd vilar och på sadeln ska jag sitta många timmar i sträck. Min nuvarande en Specialized Toupe Comp Gel, perfekt för oss tunnhåriga gubbar, satt som en smäck fast under rôven, redan första turen när jag köpte den för nästan två år sen. Under de sista regniga nio milen i lördags började jag få ont runt vänster sittbena, och väl hemma såg den lite ledsen ut. Det konstgjorda skinnet på vänstra halvan av sadeln var skrynkligt och klämde jag på den kändes det som all stoppning var borta. Klonen fick klämma utan att han fick veta varför och sa samma sak.

I söndags skulle jag ta ett lugnt återhämtningspass för att lösa upp låren lite. Lugn blev det, jag lovar, men kort blev det inte. Vid Färentuna kyrka insåg jag nämligen att det är fem mil hem också. Och det gjorde ondare och ondare runt vänster sittknöl. Obra rôvkänsla helt enkelt.

Men tror ni inte att sadelskapet återhämtat sig när jag klev in på Cykelcity på måndagen och ville reklamera den missformade och stoppningsförlorade sadeln? Flera klämde på den och ingen märkte nåt fel på den, inte ens jag. Typiskt. Dock så tyckte Marcus att den var “välanvänd” och vi började diskutera alternativ till ny sadel. Jag kan ju inte köpa likadan rätt av, för reklamera såg jag som utsiktslöst när den var som den skulle i butiken. Började klämma på en likadan fast av modegenren Toupe Expert med mindre stoppning och därmed lite hårdare, samt 55 gram lättare. Gud vad snabbare jag kommer bli! Men bara köpa utan att prova funkar ju inte, så jag fick med mig en lånesadel att testa en vecka.

Nu har jag testat den 9 mil idag och inte fick jag ondare i rôven iallafall. Men helt smärtfritt var det inte. Å andra sidan smärtade hela bäckenet i den hårda motvinden. Den får ny chans på lördag.

Visst matchar min ram perfekt i rött och vitt? Den passar utmärkt till våra klubbkläder dessutom! Synd att jag inte får behålla den, utan måste köpa en vanlig tråksvart.

Fikaläger 2013

Velodromcykel i Seneu. Foto: Johan Hansson

Fotografera med en iPhone under fart är väl inget jag rekomenderar. Därför blev det mest fotograferande vid den obligatoriska lunchfikan. Därav gick rykten på Facebook att vi inte alls var på ett cykelläger, utan ett fikaläger. Inte fel det heller faktiskt. Minns vad jag sagt, “har du inte fikat, har du inte cyklat”.

Alltså dags för mitt andra besök på Mallorca, även denna gång för att cykla. Den här gången på en hyrcykel, och hur min perineum mår efter hyrsadeln tänker jag inte gå in på. Men kan avslöja att det är riskfritt att sova sked med mig några veckor framöver.

Dag 1, fredagen den 29 mars, Sineu och velodromen
Första dagen började med lätt förvirring, verkade som någon flyttat om alla orterna. Men efter lite konfererande med en riktig karta, kom vi till slut till velodromen i Seneu. Som små kalvar på årets första grönbete svischade vi runt av glädje, varv efter varv. Sen drog vi till Petra och fikade på torget.

Sträcka: 89 km
Total höjdstigning: 502 m
Rulltid 3:29

Dag 2, lördagen den 30 mars, Lluc-backen

Äntligen dags för lite klättring! Det var hård motvind upp mot 11 m/s och ännu mer i byarna. Ryggen fick slita hårt och redan efter fyra mil, ville jag hoppa av och vänta in den lugna gruppen som skulle komma efteråt. Men jag fick stå och sträcka på mig en stund under pissepausen, och så blev jag övertalad av de andra att fortsätta med, så då gick det bra igen.

Lluc-backen tog jag sen i mitt eget tempo men var iallafall tvungen stanna några gånger för att få sträcka på ryggen. Men både benen och andningen hängde med, inga problem som helst där. Som sällskap hade jag Bosse som låg bakom och peppade. Inte konstigt det gick bra uppför med honom efter sig.

Sträcka: 88 km
Total höjdstigning: 1005 m
Rulltid: 3:46

Dag 3, söndagen 31 mars, svenskdagen i Petra

Discoglenn, jag och Glenn Magnusson.
Även flaskan ville vara med på bild.

Påskdagen är tillägnad svenskdagen, dagen då alla svenskar på ön sammanstrålar på det lilla torget i Petra för fika. Robert var guide och med på turen var förre förbundskaptenen Glenn Magnusson och självaste Discoglenn! Vilken ynnest!

Vi kom lite för tidigt till Petra, så de andra drog till en backe medans jag ägnade mig åt lite spårologi och spanade in den nedlagda banvallen genom Petra, då järnvägen numera går runt om.

Sträcka: 82 km
Total höjdstigning: 453 m
Rulltid 3:22

Dag 4, måndagen den 1 april, Cala de Sant Vicenc

Ulf gillade tårtan

Det regnade under natten, så det var blött på asfalten på parkeringen vid samlingen. Guiderna avråder oss att cykla när vägarna är blöta, då det är mycket halare än hemma. Några av oss bestämde därmed för att vänta några timmar och ta en fikatur. Peter drog som ett lokomotiv oss ner till Cala de Sant Vicenc. Men vi kom dit så tidigt och tog det lugnt dit, så jag orkade aldrig äta upp hela mackan.

Sen åkte vi till Can Picafort för där fanns det tydligen någon fantastisk jordgubbstårta. Det blev även lite butiksspring i jakt på diverse pryttlar.

Sträcka: 53 km
Total höjdstigning: 239 m
Rulltid 2:12

Dag 5, tisdagen den 2 april, Orient

Foto: Ulf Eriksson

Dags för nästa klättring, en bekant från förra året. Jämför vi Orient med Lluc så är den senare mer jämn och det är lättare att komma in i bubblan som Bosse sa. Uppför Orient är det mer varierat, jag fick aldrig det där flytet. Förty kämpade jag mig upp  med ben som denna gång började bli möra efter fem dagars cykling. Och höften var ju dret som vanligt. Bara bita ihop, gnissla tänder och hålla inne tårarna för smärtan.

Utför är det sen inga problem, bara krypa ihop och ta kurvorna på bästa sätt. Började dock bromsa in lite före en del skarpa kurvor när mätaren visade 62 km/h. Vet ju aldrig vad jag möter runt hörnet, kan vara en omkörande bilist, grus på vägen, potthål eller vatten.

Sträcka: 116 km
Total höjdstigning: 1093 m
Rulltid 4:47

Sammanfattning

Magiskt vackert över Alperna

Fem härliga dagar, lite kortare än förra gången. Men med svår smärta i höften så får det inte knapra smärtstillande hur många dagar som helst. Hemresan blev galet fjortisfnittrig med Helene som sällskap. Fick henne att byta ansiktsfärg flera gånger om. Jag är en mästare på pinsamheter. Bästa var när vi var fyra personer som körde belgisk kedja genom terminalerna på Kastrup vid flygbytet.

Trevligaste var alla människor att cykla, dricka öl med, skratta och ha kul. Sämst var hotellets wifi som bara fungerade mellan midnatt och 6 på morgonen.

Sträcka: 428 km
Total höjdstigning: 3292 m

Bilder
Vi rundar av denna torra reseberättelse med blandade sköna bilder. Fler bilder finns på Dropbox.

Foto: Johan Hansson

Två gubbar. Foto: Peter Mörk

Även jag kan få en PB-rand/mupprand, juniorband. Foto: Ulf Eriksson
Kartläsning är A och O

Lina

Hon står böjd över mig, skriker att det är bra, fint och kom igen. Själv stånkar och stönar jag och svetten lackar. Ska det vara så här? Jag har ju faktiskt betalat henne 600 kronor per timme. Trodde det där med PT gick ut på att jag betalar och de tränar.

Lina som även är utbildad naprapat – var därför jag ville ha henne, och lite för hennes snygga helflätade frisyr – klämde, böjde och sträckte på min lekamen och upptäckte att höger sätesmuskel inte aktiverades lika mycket som vänster. Vilket skulle vara hennes och forskningens förklaring att jag får ont i höger korsrygg. Aha, hon har hittat orsaken, inte bara symtomen.

Hon kunde även läsa läkarutlåtandet från magnetröntgen och konstaterade att två diskar buktar ut på höger sida. Läkaren på vårdcentralen som skrivit remissen, sa bara att jag har normala förslitningar för min ålder. Men inte fan är ryggsmärtor normalt för en 32-åring. Lina leder med 2-0!

Så det känns som att Lina har hittat nåt ingen annan hittat. Ett fel! Inte för att det var fel med sjukgymnastik några månader i somras men jag blev inte märkbart bättre. Kiropraktorn knäcker av glädje och lust, och lite bättre blir jag, men inte bra! För att de bara fokuserat på symtomen, inte orsaken. Lina 3-0.

Därav kör hon hårt med bålstabiliteten, men även balans och ben. Jag har förvisso gått på Core och tränat hemma, men jag har misstänkt att jag kanske gör fel, eftersom ryggproblemen inte avtar. Men hon tycker jag gör övningarna bra, dock får hon korrigera mig då och då, när jag tappar hållning. Vilket är precis det jag vill. Nån som sporrar, inspirerar och korrigerar mig och min träning. Inte bara ger min en lapp. Lina 4-0.

Hemmavid ska jag även köra massa coreövningar par gånger i veckan, samt även McKenzie-metoden varje dag. Återbesök till Lina efter tre veckor. Får se om hon får behålla ledningen eller om hon sätts i utvisningsbåset. Där jag satt sjukgymnasten och snart ska sätta kiropraktorn. Alla de två har fått en varsin chans och jag har varit tolmådig. Något jag inte ens kan stava till.

Det är inte flickan på bilden som skrivit brevet.

Sjukgymnasten frågade

– Vad skulle du säga om jag ger dig cykelförbud?
– Jag vägrar åka tunnelbana, svarade jag snabbt.

Ryggproblemen har inte blivit bättre på de här sex veckorna. Tvärtom, de har nog blivit sämre. Därför ville hon att jag ska avhålla mig helt från cykling, då det är där jag får problemen. Men jag vägrar åka tunnelbana bland pöbeln. Mot löftet att ta det lugnt så att ryggen inte belastas, fick jag dispens att cykelpendla, men inte träna hårt.

Det här kommer bli århundradets utmaning. Att ta det lugnt när jag cyklar till jobbet. Jag vet ju inte ens hur man gör, för att cykla sakta.

DNS

Det verkar vara lite olika från dag till dag. Förra lördagen var det inga problem att hänga med klungan på träningen. Backintervallerna i torsdags gick också utan smärta. Visst, ryggen märktes av, men aldrig så det gjorde ont. Men så igår gjorde det så jävla ont att jag inte orkade nånting uppför, så för att inte sinka de andra, släppte jag redan i Tungelsta. Resan vidare till Farsta gård gick inte snabbt. All kraft var borta.

Så när jag vaknade imorse insåg jag att om det inte gick bra igår, hur bra kommer det då gå idag på Roslagshösten? Risken är att jag står där ute i Roslagen och inte förmår att trampa mer. Så beslutet blev att jag inte ens åkte dit.

Nu är jag mäkta besviken på det här. Tycker inte jag märker någon förbättring efter 5 veckor sen jag var hos sjukgymnasten. Tvärtom, tycker det verkar som en försämring. Få se vad sjukgymnasten säger på torsdag, för det här orkar jag inte med. Ok att det kan ta tid, men kan jag inte få märka en liiiiten förbättring iallafall?

Sitt fint, vacker tass

Fortfarande är det sommar, även om solen går ned tidigare och tidigare. Dock inget som ställde till problem idag när vi börjar träningen klockan 10. Ove leder och styr med järnhand. Han säger ifrån, styr upp och manar på. Vilket gör att gruppen är hyfsad jämn, även om det alltid finns avarter som ska spurta och frihjula.

Börjar lära mig sitta med rak rygg, men det tar emot ibland i vissa backar. I det stora hela fungerade jag, cykeln och kroppen ända hem. Till skillnad mot förra lördagen, då jag fick släppa vid Jordbro för ryggen bromsade upp benen från att prestera. Så det går iaf åt rätt håll. Så sakta.

har väl påpekat det förut, tolamåd är inte min grej. Kan inte ens stava till det.

Går det inte att laga med silvertejp är det trasigt

Fick tips på en sjukgymnast på Funbeat som själv cyklade, så det lovade gott. Det första jag ser när jag kom in var en Taxc-träjner. Hon klämde och vre på mig lite, och jaha, diskbråck. Farbror börjar bli gammal.

Nu tror ju inte jag att det beror på cyklingen. Större delen av min vakna tid besitter jag kontorsstolar. Åtta timmar på jobbet och några till hemmavid. Men det är vid cykling jag får ont. Det började i våras och har bara blivit värre. Fick ju bryta Vätternrundan pga svåra smärtor. Efter det har jag mer eller mindre lärt mig acceptera smärtan. Efter semestern har det eskalerat. Och det förtar träningsglädjen och fartresurserna.

Hon tejpade min rygg för att jag skulle lära mig inte böja på ryggen. Så fort tejpen stramar så rätar jag på ryggen instinktivt. Försök ta på er ett par skor och knyt dom utan att böja ryggen det minsta. Lycka till, klockan tickar…

Såhär två dagar efter besöket är jag trött i ryggen. Det är jobbigt att inte använda ryggmusklerna. Fråga mig inte hur det hänger ihop. Tror hon gjorde nåt voodoo på mig.

När vi sen skulle kolla min sittställning på träjnern, vinklade vi ned sadelspetsen för att jag lättare skulle kunna sitta fint utan att krumma cykeln. Det kändes som jag svankade som en anka, men jag var rak och fin i ryggen sa hon. Då frågade hon om jag tävlar. Eh?! För enligt UCI får inte sadeln vara vinklad hur som helst. En sjukgymnast som rabblar UCI-regler. Det ni!

Träning bör jag nog undvika de första dagarna på behandlingen, men hon ordinerade faktiskt whisky på direkt fråga. Så det är vad denna helgen gör ut på i brist för cyklistisk cykling.

Tour of Jamtland Cyclosportive 60 km

Starten drog igång från Tullstationen i Storlien och farten blev tokhög. Jag och Gunilla klamrade oss fast i en lämplig klunga, men sakta tappade vi täten. Min puls låg långt över 85% en lång stund så jag började undra hur långt det här ska hålla.

För igår knallade vi nedför hela Åreskutan och det kändes i låren igårkväll. Gunilla masserade och linimenterad låren. Imorse hade jag svårt att gå pga de stela låren.

Men vi höll oss fast och kämpade på men sista branta uppförsbacken före Duved kroknade jag och farten sänktes rejält. Fram tills dessa 5 mil var rullsnittet över 36 km/h!

Det var en skön känsla att iaf försöka spurta uppför sista backen in på Åre torg. Kom faktiskt någon meter före Gunilla! Vi kom i mål på 1:45 (egen tid) och vi hade räknat med över 2 timmar. Så jag är helnöjd, för så här toksnabbt har jag aldrig kört förut. Undrar hur fort jag kunnat cyklat om mina ben varit färskare?

Lite besviken är jag dock. Trots utlovat regn hela dagen så uteblev regnet och min nya regnjacka är fortfarande oprovad.

Vätternrundan 2011

Efter bara några timmars dålig sömn i en lokal med massa tjatteregon som inte kan hålla käft när folk försöker sova, klev jag upp två och inmundigade frukosten i lugn och ro. Klädde på mig och rullade ned till starten som skulle vara 4:04 och träffade de andra. Lite småkallt, men inte så jag frös. Visste att det skulle bli varmt när vi kommit igång. Började som grindvakt med Jonas, och det var faktiskt rätt behagligt och trevligt att ligga där. Jonas hade nästan stenkoll på allas namn, och sa till när den som var sist i högerledet skulle växla över till vänster. Jag lärde mig rätt många namn med tiden, så det var en bra lektion i minneshantering.

Det var bra mot- och sidvind ned mot Jönköping, men vi höll ett bra rullsnitt på cirka 31,5. Tyvärr så gick en kille på hjul redan efter några mil och fick smaka asfalt. Men varken han eller cykeln fick några skador, så vi drog vidare allihopa. Vi hakade på en sub 9 grupp tidigt och kunde ligga bakom och rulla med. Men på något sätt så började vi köra om och vi var en del i båda grupperna som undrade med ett flin varför en sub 10:a kör om en sub 9:a. Hejhej till Lizette som ledde den gruppen.

Före Jönköping kom Lisette ikapp oss och hade tappat bort sin grupp. Så hon lade sig bakom oss ett tag. Han även se Johanna och Paula vid en omkörning och hann både heja och få ett svar tillbaka. Där nånstans så kom även en annan sub10-grupp ikapp oss, och Carolina gick upp jämsides med mig och frågade om farbror behövde hjälp. Sådär höll hon på och terroriserade oss med glada tillrop ett tag. Backarna ned till Jönköping plockades därför i ett nafs med sådana roliga kamrater med glatt humör. Allt kände roligt, trevligt och behagligt utan några problem.

Genom Jönköping gick det det kanske lite långsamt och efteråt hamnade vi i någon komfortzon. Så efter splash & go:n strax efter Fagerhult proklamerade Jonas att vi ligger lite efter schemat och var tvungna att öka farten lite. Rullsnittet hade sjunkit till 30,4. De värsta backarna var över och vi skulle få medvind minst 10 mil till, så det skulle bli en enkelt match. Men det var då det började.

Antingen var fartökningen på gränsen till vad jag klarade, eller så var det bara ryggen som inte fått vila ordentligt efter fyra timmar i bil och fyra timmar på en inte hundra procentigt komfortabel luftmadras. Eller så har jag för dålig styrka i korsetten. Förty, efter 17 mil och några förningar, som i sig gick bra, började ryggen göra ont. Och det blev bara värre. I Hjo gick jag ned som grindvakt för att spara på ryggen, men det blev inte bättre. Det gjorde riktigt jävla ont helt enkelt. Och ryggvärken gjorde att jag inte kunde ta i ordentligt i backarna, utan jag blev efter uppför, men kunde spurta ikapp. Det var alltså inte benen som var trötta eller slut, de var pigga. Snackade med Anders och han försökte peppa mig, vilket var snällt. Men eftersom jag började tappa uppför, så riskerade jag att sinka de andra. Så vi gjorde upp, att jag hänger med så länge det går, och tappar jag, skulle de strunta mig. Vilket skedde redan i nästa backe.

Gick ut på en p-ficka och drog några sträck med Linnex på ryggen klädde på mig och drog vidare med bara något lägre fart. Det var bra en stund i ryggen, men sen blev det bara värre och värre. Sänkte farten mer och stannade flera gånger och insåg att det kommer inte fungerade. Efter tre mil strax före Karlsborg, kom en sub11:a ikapp mig med bla Petter och Peter jag körde ihop med på Roslagsvåren. Vi hejade glatt på varandra, Där vid depån anmälde jag att jag ville bryta. Lämnade in nummerlappen och chipet och hade sån tur att skambussen hade en plats över och precis skulle gå mot Motala. Därinne satte andra som brutit av flera skäl. Men det gick inte fort, det saknas vägren in mot Motala och det var mötande trafik, så bussen fick ligga i cykelfart hela vägen. det tog lika lång tid som om jag cyklat med gruppen. Så jag kom fram till målområdet ungefär samtidig. Tog min mattallrik och öl, men blev ju utan medalj.

Kollade på nätet och såg att min grupp hade gått i mål på 9:37. Bra jobbat! Och lite surt, för det hade varit kul och fått följa med ända in.

När jag käkade maten kom reflektionerna. Distansen klarar jag av, har cyklat både 30 mil och 20 mil förr, och iår minst två stycken tjugomilare. Och jag kan cykla snabbt numera, utan problem över 31,5 i rullsnitt. Men kanske jag inte klarar av just kombinationen cykla fort en lång sträcka. Får jag samma utvecklingskurva till nästa år, som från förra året, kommer det inte bli några problem alls om jag försöker igen.

Det jag däremot ska satsa på rejält, är att öka bålstabiliteten, om det nu är det som är problemet. Har ju cyklat både långt och länge förut, utan ryggproblem. Jo en gång, och då visade det sig att sadeln var 5 millimeter för lågt. Vet inte hur sadelhöjden var idag. Borde ha mätt den. Dock har jag gått några gånger hos naprapaten det här åren, för att ryggproblem tilltagit, och fått lite övningar. Men dags att ta ett större grepp om problemet. Sen skadar det kanske inte att få bort extradäcken runt magen. Räcker med två extraslangar i sadelväskan.

Är lite besviken att jag var tvungen att bryta, men det kändes rätt då och nu såhär efteråt. I övrigt gjorde jag allt rätt. Rätt klädsel, rätt val av dryck; två flaskor med Vitargo och två med Resorberat vatten. Och sen påfyllning för en omgång till vid den där splash & go. Benen blev heller aldrig trötta, hade mer att ge, men det var ju ryggen som bromsade.

Nu ska jag försöka sova i lokalen med alla egon som snackar och stör utan hänsyn till de som försöker vila. Räknar med att Johanna och Paula inte är imål förrän framåt åtta tiden så vi kommer nog inte iväg förrän framåt tio ikväll.

Trots mina ryggproblem är jag ändå hyfsat nöjd. Gruppen var väldigt stabil och bra, även om jag var lite skeptisk till vissa innan. Vi var duktiga på att ropa kommandon och repetera. I korsningar och uppför höll vi hop riktigt bra. Ledarna Jonas och Anders var super hela tiden. De höll ihop oss, manade på oss, höll reda på allas namn, höll kol på tiden, sa från om vi gjorde något fel. Allt var perfekt i gruppen. Tack alla i sub 10A för förmånen att få åka med er och ett sort tack till Jonas och Anders för superbra ledning!

Jag har lyft mig rejält från förra året och cyklar riktigt snabbt nu. Tack vare genomtänkt träningsplanering och jag fick av Gunilla. Tack! Nästa år är jag ännu snabbare och kommer inte ha några ryggproblem alls. Jag SKA under tio timmar. Om det nu inte går med sub nio…