Den första halvtimman var jobbig. Det var tungt, det var segt och det värkte i ländryggen. Ett “gott” tecken på att jag behöver cykla på singlespeeden oftare. Efter den där första halvtimman så släppte det. Ryggen slutade värka, benen pinnade på och jag fick bra flyt på alla stigarna de resterande timmarna.

Äntligen var den där jobbiga känslan borta, och den där spärren som får mig att fega hela tiden har släppt. Rädslan för att cykla själv i skogen, rädslan för att vurpa och rädslan för att luxera – som borta! Visst vurpar jag ibland, men det händer ju inget farligt. De sista timmarna i skogen var som en befrielse, jag log och njöt för fullt. Precis så härligt avslappnat som cykling en sommardag ska vara.