Stigen Fem svåra är inte så lång, bara cirka 2,2 km, men nu skulle det tävlas. Enkla regler; snabbast tid vinner. Stigen börjar med en ganska rejäl backe som inte är omöjlig att tas sig uppför. Tillochmed Klonen klarar den. Men kör man på tid och tävlingsnerverna är med, så är den jobbig. På toppen var jag tvungen att stanna och försöka få tillbaka andan. Den kom tillbaka, men försvann lika fort igen. Sen var det bara att maxa i den berg-och-dalbane-liknande stigen. Sista hundra metrarna var det bara utför och min puls som låg på 90% av max, gjorde att jag hade dålig kontroll på ekipage. Men ner kom jag, och ner stoppade jag lungorna som hade hamnat på utsidan. Var totalt slut. Efter bara två kilometer. Ännu en rolig dag i skogen.