Har man som jag plurrat tillräckligt många gånger genom isen, får man en viss respekt för isar. Det ska mycket till för att jag ska våga mig ut på isar. Det ska ha varit fruktansvärt kallt minst en vecka och det ska mer eller mindre åka en lastbil framför mig för att jag ska känna mig trygg ute på en is.

Men ändå, jag har lyckats ta mig upp varje gång plurrat, efter en viss möda. För varje gång drar jag lärdom av händelsen och utvecklar mina kunskaper hur jag lättast och smidigast tar mig upp. Men ibland känner jag, att den dagen kommer att komma, när jag är så trött och sliten att jag inte längre förmår att ta mig upp själv. Utan hjälp kommer jag bara att släppa taget och låta mig sjunka ned. En gång för alltid.