Försök inte böja en stortå som är stelopererad med två skruvar. Det gör förbannat ont. Jag vet, gjorde det igår när vi åkte skidor.

En tjej som jag mötte kallade den för monsterbacken, men så brant var den inte. För den som åkt skidor hela sitt liv. För mig som inte åkt skidor på cirka 30 år och har svårt att hålla balansen på de smala pinnarna, var det mer spännande. Min kropp var helt enkelt van vid de nya rörelse och stadgan i ben och vrister kunde varit bättre. Så jag ramlade i “monsterbacken”. Ramla i snö är i sig inte farligt, det är skoj, men när stortån som inte kan böjas, är så böjd som pjäxorna någonsin tillåter, är det inte skoj längre. Det gjorde ont. Förbannat ont. Haltade den sista kilometern till bilen och hade resten av dagen svårt att stödja mig på foten.

Idag ska vi åka hem, 60 mil i bil och foten är väldigt svullen. Fick snöra upp kängorna ordentligt för att överhuvudtaget få ned foten. Men det gör inte ont, det smärtar inte. Så jag tror nog inget är brutet eller nån skruv gott av. Det bara ömmar när jag går och stödjer mig på högerfoten.

Typiskt att det alltid ska hända saker på sista åket, på sista kilometern. Men skoj var det, att åka skidor! Fyra dagar med längdskidor blev det. Första dagen åkte jag 3 kilometer, andra dagen två varv på en 2,5 kilometersslinga i Duved. På tredje och fjärde dagen skidade jag 10 kilometer vardera ånyo i Björnen. Totalt 28 kilometer på fyra dagar! Kanske det var bra att jag inte provade på utförsåkning. Då vet jag inte vad jag hade brutit.