Kategoriarkiv: känslan

Borttappad motivation

Måste ha glömt något i Helsingborg. Sex dagars frånvaro från all form av cykling har satt sina spår. Förra veckan kunde jag ensam utan problem stundtals ligga och cykla snabbare än 32 km/h, med ett snitt på över 27 km/h. Men i onsdags hade jag problem att överhuvudtaget orka driva upp till 28 som max. På söndag är det sista chansen att certifiera sig för att få cykla i mastergrupp med Fredrikshof på Vätternrundan. Min ledare i min grupp har utannonserat en tur på söndag på 20-25 mil där vi ska hålla vårt planerade snitt på 30 km/h. Förra veckan hade jag sagt att det är inga problem. Men idag känner jag mig inte lika självsäker. Ska ut på en tur idag, där jag ska maxa järnet och ta det lugnt imorrn lördag. Hoppas att jag därmed kan återfå förra veckans toppform och motivation. För jag har varken ork eller motivation längre…

Det är för mycket känslor som bubbla runt i magen och tankar som snurrar i hjärnan. Var nära sätta mig vid vägkanten i onsdags för att bara gråta och skrika ut min förtvivlan. Jag har helt enkelt tappat all form av motivation till att cykla fort, cykla i grupp eller överhuvudtaget göra nånting alls. Jag vill bara kokonga mig i några veckor tills mina känslor återtagit den normala formen av granit. Bli hård och okänslig och bara ägna mig åt cykling. Det är bara två veckor kvar till Vätternrundan och jag börjar känna en viss form av stress och oro över om jag överhuvudtaget ska klara mig runt de där 30 milen under 11 timmar så som jag mår nu. Fan!

Tom mjukhet

Undrar vad som är värst, en mjuk och skön kvinna i en hård säng, eller vara ensam i en mjuk säng? Sov tyvärr inte så bra de sista nätterna hos fröken, trots hennes mjukhet. Hennes säng var alldeles hård, vilket jag dock var förvarnad om. Min säng är mjuk och skön, som hon själv fick erfara senast, så nu har jag sovit bra två nätter. Förty är min säng alldeles för tom för att det ska vara helt bra.

Tillbaka

Tillbaka till vardagen, tillbaka till verkligheten. Känns overkligt att jag för bara en dag sedan var i Helsingborg och hos Sara. Helsingborg kanske inte visade upp sitt varmaste och soligaste väder, men det gjorde Sara, vilket var det väsentliga. Hon jobbade alla dagar utom på fredagen, så jag roade mig själv på dagarna med utflykter till Köpenhamn, Helsingör, Landskrona och Malmö. På hennes lediga dag fredag åkte vi till Höganäs och köpte kaffekoppar och luktade på rododendron på vackra Sofiero, samt tog en tur över till Helsingör.

Fem fantastiska dagar och lika många härliga nätter. Bästa semesterveckan jag haft på flera år! Längtar redan tillbaka till Sara, det kändes så tomt när jag vaknade imorse utan henne i min famn. Kan faktiskt tänka mig att bo i Helsingborg, hur det nu blir med den saken. Nu måste jag lägga fokus på Vätternrundan.

Frustrerad

Har gjort massa taktiska fel den här veckan. Borde cyklat i onsdags men då hade jag ont i huvudet. Så det blev torsdag. Därmed tog jag vilodag på fredagen. Och lördagen var det dumt att träna, då jag tänkte ställa upp på Roslagsvåren idag. Kloka Johanna tyckte det var dumt att cykla i spöregn, ösregn, åskregn och spyregn och riskera bli sjuk bara några veckor före Vätternrundan. Cykla 13 mil blöt och i kyla är som gjort för att bli sjuk.

Vi struntade därför i Roslagsvåren och avvaktade. Vid 12 tittade solen fram, och påklädda och taggade var vi redo att ge oss ut. Jag kom till Skogskyrkogården innan himlen öppnades, och hon kom från sitt håll till Odenplan. Sittande hemma på varsin sida om stan med full cykelmundering väntade vi. Vid fyra blev jag för hungrig, hade bara ätit frukost vid sex. Efter den sena lunchen rann all vilja att cykla av mig. Hela dagen hade gått åt till väntan. Och väntan gör mig frustrerad! Avskyr att vänta. Jag vill göra saker spontant och nu!

Hade jag vetat det här, hade jag iallafall gett mig ut och cyklat igår när det var så fint väder. Detvar kalr himmel och säkert 24 grader. Ännu ett förlorat träningspass. En förlorad träning kan aldrig tas igen. Förra helgen gick det bort minst två pass då jag var i Malmköping och kommande helg är jag sex dagar i Helsingborg hos fröken Mumsig. Trevligt i och för sig. Men på dessa tre veckor kommer det bara blivit fem träningspass, mot planerade åtta till tio! Om en vecka har jag alltså förlorat tre till fem träningspass som jag aldrig kan ta igen.

Nu är jag frustrerad och stressad. Jag tar allvarligt på det här. Mycket allvarligt. Det handlar inte om att jag ska cykla Vätternrundans 30 mil. Det handlar om att jag ska cykla runt sjön under 11 timmar. Vårt rullsnitt ska ligga över 29 km/h i elva timmar. Det är inte att leka med! Och då måste jag få träna mina tre till fyra pass per vecka!

Sitter här och är stressad och frustrerad. För att jag får cykla för lite. För att jag längtat och väntat i en månad på att få träffa Sara. Tolamåd är inte min starka sida, jag kan inte ens stava till det! Och när jag är stressad och frustrerad är jag inte rolig att umgås med. Har därför stänkt av mobilen och andra möjligheter att kontakta mig. Risken är för stor att min frustration kommer gå ut över nästa som hör av sig. Nu tar jag en whisky till för att lugna ner mig. Skål!

Bzzzz

Öppnade balkongdörren när jag kom hem för att vädra ut den brända pop-cornlukten jag åstadkom häromdan när jag skulle poppa pop-corn. Hade tagit ut den roterade tallriken ur micron för att diska den, men glömde lägga tillbaka den när jag skulle micropoppa. Påsen snurrade därför inte runt, utan allt i påsen brändes ihop till en svart stinkande klump. Och det rök nåt förjävulskt ur micron! Som tur vad började det inte brinna, det kunde gått riktigt illa.

Nåväl, in genom den öppna balkongdörren kom årets första humla in. Välkommen vårvärmen!