Caroline, Elin, Mikael och Elin laddade inför regncykling

När Elin kallar är det bara att ställa upp. I lördags var det dags för hennes sub12-grupp att träna och jag la mig förstås i och ritade ihop en runda där målet var mer än 15 mil och fika vid Saltå kvarn. Allt gick bra dit och hummusmackan var lika god som alltid. Men sen började problemen. Först ut var Caroline som inte kunde växla ned bak. Hon försökte och försökte och tappade fart. Vi stannade och jag drog och drog i vajern och jag fick ned kedjan manuellt. Väl vid Mörköfärjan där färjekarlen snällt körde en extratur så vi slapp vänta 25 minuter på nästa, såg vi att vajern hade fransat upp sig på flera ställen. Lika glad som alltid utbrister Caroline “första gången jag får ringa pappataxi“.

På väg mot Ösmo började regnet tillta men inte värre än att vi fortsatte utan regnkläder. Väl där fyllde vi på vatten och tog på oss regnjackorna då det hade börjat regna ordentligt. Men då ville Elin inte åka med längre. Hon hade tappat all ork men jag övertalade henne att åka med till Västerhaninge då det därifrån går fler tåg per timme än från Ösmo. I Västerhaninge valde ungefär hälften att ta pendeln men efter en microsekunds tvekan valde jag att trampa vidare hem. Hellre vara blöt och varm på cykeln, än blöt och kall på pendeltåget. För blöt var jag. Redan efter tio minuter i den nya klubbregnjackan kände jag hur det skvalpade i ärmarna! När jag höll upp handen för att göra stopptecken, kände jag hur det rann vatten utefter armarna! Vilken skitjacka! Troligen är ventilationen i armhålorna för stora, att det är där det läcker in. Den får duga som en dyr vindjacka.

Det blev totalt 16 mil, varav de sista 9 milen i ösregn. Bra träning inför Vättern, vilken jag inte ska köra. Mer om det en annan gång.