Vad är det för lat bloggare det här? Inte bloggat sen juni? Kan det törhända vara på det viset att Velonoir haft en bra sommar? Vilken klipphängare! Snart på en blogg nära dig, mig och sig.
Kategoriarkiv: velo noir
Vätternrundan 2013
Idag var det åter dags för Vätternrundan. För alla andra förstås. Själv var jag upptagen annorstädes. Det finns faktiskt saker som går före cyklingen, även om de är lätträknade. Som att sonen tar studenten.
Igår tog alltså min älskade son studenten och jag åkte ned till Västervik med min far och hans fru för att fira honom. Inte så mycket att orda om det, men det var en son som hade skrikit så han hade tappat rösten, festat så han fick migrän, och så populär att släkt kom från hela landet. Jag låter bilderna på ynglingen tala för sig själv med hälsningen att nu börjar allvaret hörrö.
Men vänta här nu! Vad har det här med cykling att göra? Jo, det är så att studenten är flerfaldigt svensk juniormästare i singlespeed. Sådeså! (Sa en stolt far). Grattis dretonge!
 |
| Hampus flankerad av sin styvfarmor och farfar |
 |
| Tyvärr var det skräp på hans plakat |
 |
| Starka nackmuskler får han. Här övervakad av sin flickvän Lovisa och bakom lillasyster Saga |
Rô rôvhäng
Det viktigaste på en cykel tycker jag är sadeln. Det är där i princip hela min kroppstyngd vilar och på sadeln ska jag sitta många timmar i sträck. Min nuvarande en Specialized Toupe Comp Gel, perfekt för oss tunnhåriga gubbar, satt som en smäck fast under rôven, redan första turen när jag köpte den för nästan två år sen. Under de sista regniga nio milen i lördags började jag få ont runt vänster sittbena, och väl hemma såg den lite ledsen ut. Det konstgjorda skinnet på vänstra halvan av sadeln var skrynkligt och klämde jag på den kändes det som all stoppning var borta. Klonen fick klämma utan att han fick veta varför och sa samma sak.
I söndags skulle jag ta ett lugnt återhämtningspass för att lösa upp låren lite. Lugn blev det, jag lovar, men kort blev det inte. Vid Färentuna kyrka insåg jag nämligen att det är fem mil hem också. Och det gjorde ondare och ondare runt vänster sittknöl. Obra rôvkänsla helt enkelt.
Men tror ni inte att sadelskapet återhämtat sig när jag klev in på Cykelcity på måndagen och ville reklamera den missformade och stoppningsförlorade sadeln? Flera klämde på den och ingen märkte nåt fel på den, inte ens jag. Typiskt. Dock så tyckte Marcus att den var “välanvänd” och vi började diskutera alternativ till ny sadel. Jag kan ju inte köpa likadan rätt av, för reklamera såg jag som utsiktslöst när den var som den skulle i butiken. Började klämma på en likadan fast av modegenren Toupe Expert med mindre stoppning och därmed lite hårdare, samt 55 gram lättare. Gud vad snabbare jag kommer bli! Men bara köpa utan att prova funkar ju inte, så jag fick med mig en lånesadel att testa en vecka.
Nu har jag testat den 9 mil idag och inte fick jag ondare i rôven iallafall. Men helt smärtfritt var det inte. Å andra sidan smärtade hela bäckenet i den hårda motvinden. Den får ny chans på lördag.
Visst matchar min ram perfekt i rött och vitt? Den passar utmärkt till våra klubbkläder dessutom! Synd att jag inte får behålla den, utan måste köpa en vanlig tråksvart.
Autentisk vätternträning
 |
| Caroline, Elin, Mikael och Elin laddade inför regncykling |
När Elin kallar är det bara att ställa upp. I lördags var det dags för hennes sub12-grupp att träna och jag la mig förstås i och ritade ihop en runda där målet var mer än 15 mil och fika vid Saltå kvarn. Allt gick bra dit och hummusmackan var lika god som alltid. Men sen började problemen. Först ut var Caroline som inte kunde växla ned bak. Hon försökte och försökte och tappade fart. Vi stannade och jag drog och drog i vajern och jag fick ned kedjan manuellt. Väl vid Mörköfärjan där färjekarlen snällt körde en extratur så vi slapp vänta 25 minuter på nästa, såg vi att vajern hade fransat upp sig på flera ställen. Lika glad som alltid utbrister Caroline “första gången jag får ringa pappataxi“.
På väg mot Ösmo började regnet tillta men inte värre än att vi fortsatte utan regnkläder. Väl där fyllde vi på vatten och tog på oss regnjackorna då det hade börjat regna ordentligt. Men då ville Elin inte åka med längre. Hon hade tappat all ork men jag övertalade henne att åka med till Västerhaninge då det därifrån går fler tåg per timme än från Ösmo. I Västerhaninge valde ungefär hälften att ta pendeln men efter en microsekunds tvekan valde jag att trampa vidare hem. Hellre vara blöt och varm på cykeln, än blöt och kall på pendeltåget. För blöt var jag. Redan efter tio minuter i den nya klubbregnjackan kände jag hur det skvalpade i ärmarna! När jag höll upp handen för att göra stopptecken, kände jag hur det rann vatten utefter armarna! Vilken skitjacka! Troligen är ventilationen i armhålorna för stora, att det är där det läcker in. Den får duga som en dyr vindjacka.
Det blev totalt 16 mil, varav de sista 9 milen i ösregn. Bra träning inför Vättern, vilken jag inte ska köra. Mer om det en annan gång.
Tack och håll käften
 |
| plast å papper |
Första maj skulle det varit färdigsopat i innerstan. Det är det inte. Femtonde maj skulle det varit färdigsopat i ytterstaden. Det är det inte. Entreprenörerna skyller på den sena våren. Skönt att det alltid finns nåt att skylla på. Att det iår är kopiösa mängder med grus på våra gator, cykelbanor och trottoarer är för att entreprenörerna hellre har sandat under vintern istället för att ploga bort snön. Finns inget grus eller sand i världen som på något magiskt sätt trollar bort snön. Jag är övertygad att entreprenörerna gör det här fullt medvetet, då de får betalt efter hur mycket grus de häller ut. Alltså sandar de hellre än plogar då det ger mer pengar. Sen på våren måste de sopa flera gånger, vilket ger mer intäkter Och Trafikkontoret som inte har någon som helst kvalitetskontroll av vad de upphandlat, bara betalar och betalar. Och cykelbanorna blir bara mer och mer oframkomliga.
 |
| Per Ankarsjö (c) miljöborgarråd |
Istället för att kräva ut vite av entreprenörerna för att de inte har sopat färdigt i tid, slösar staden från cykelmiljarden på mutpåsar. I onsdags morse stod de på valda ställen och delade ut en påse innehållande något jag klarar mig helt utan: en flaska som inte passar i flaskstället, sadelskydd samt diverse broschyrer. Då var samtalet jag fick av Per Ankarsjö (c) mycket mer givande.
Det hela är en fet käftsmäll från staden, en förolämpning Istället för att öka säkerheten och framkomligheten för stadens 150 000 cyklister, försöker de köpa vår tystnad. Jag är inte imponerad Ulla Hamilton.
Firmafesten
 |
| Anders går igenom tvåpar |
Allt går alltid att göra bättre! Men jag har svårt att tänka mig hur arrangörerna för Roslagsvåren ska kunna förbättra det som blev perfekt. Tillochmed vädret fick de till igår
Roslagsvåren är där alla samlas, från de som vill lattecykla runt i Roslagen till de som vill träna tillsammans i någon sub-grupp inför Vättern. Som på en firmafest går jag omkring och hejar och snackar till höger och vänster på bekanta och obekanta inför starten där över 1000 förväntansfulla cyklister hade samlats denna härliga vårdag. Jag och Anders, liksom flera andra, skulle vara ledare för mastergrupper och Anders tycker jag är en bra ledare så det såg jag fram mot.
 |
| Caroline, vad säger stilpolisen om gråa strumpor? |
Ibland funderar jag på om jag kanske är lite för hård i mitt drillande när jag leder, men snabbt insåg jag att jag är relativt snäll i jämförelse med Anders. Inte alls menat att Anders är osnäll. Ånej! Men han är hårdare än vad jag är på att hålla ordning i leden, vilket jag som sagt tycker är jättebra. Jag gillar ordning och reda, då blir det säkert. Jag kan alltså andas ut, jag är inte för hård. Det är de andra som är för snälla.
Tyvärr blev det två vurpor, varav den andra resulterade i att Caroline gick i diket. Då samma man var inblanda i båda vurporna, morrade jag till och tydliggjorde för hela gruppen att jag inte gillade nivån på säkerheten. Efter det skärpte dom till sig och resten av resan blev så där stabil och bra som det bara kan bli i en fin grupp.
När Caroline kom upp ur det där diket utbrast hon med ett leende (hon ler iofs alltid) överlyckligt att hon äntligen varit med om sin första vurpa. “Dumt fôlk” som Gustaf Fröding skrev. Inte en gnällig fotbollsspelare säger jag, Caroline är en tuff cyklist.
Gnäller inte som fotbollsspelare
Cyklister är tuffa, cyklister är hårda. De gnäller inte som fotbollsspelare. Som jag skrev för en vecka sedan, fick två i gruppen besöka akuten. Den ena kom till träningen två dagar senare, rejält omplåstrad. Den andra kom idag efter en vecka med lite ont i axeln som hade gått lite ur led, men gnällde inte som en fotbollsspelare. Fick senare idag av vederbörande ett meddelande: “Tack för att du fick mig till träningen idag är så nöjd nu. Skickar med en bild som säger allt om cyklister vs fotbollsspelare“. Och så bifogade hon nedanstående tidningsurklipp, som säger allt utan vidare kommentarer än att det även gäller kvinnor.
Har du inte fikat har du inte cyklat
Cykling och kaffe är så förknippat med varandra att jag brukar säga att har du inte fikat har du inte cyklat. Fler av personerna på bilden har inte cyklat, trots vad bilden säger. När ett fåtal av oss åkte och fikade efter gårdagens härliga runda på 9 mil med 28,2 i snitt i 21 graders värme – åkte vissa hem till viktigare ärenden och några satt på Huddinge sjukhus och väntade på röntgen.
Alla mår bra. Så bra att de grämer sig för att de inte fick fika och därmed inte cyklat. Men lugn, jag kan gå i god för er. Ni har cyklat och det med bravur. Trots att ni inte fikade. Hoppas få se er på träningarna snart igen!
Gatlopp på Götgatan
Det gäller att komma först till nästa rödljus.
Ledarskapets fördelar
Tydlighet är det positiva omdömet jag oftast får höra om mitt ledarskap. Både på jobbet och på träningen. Även om alla inom klubben inte uppskattar mitt ledarskap, så fick jag idag inte bara muntlig uppskattning, utan fysisk. Och nu menar jag inte att jag fick skjuta på två flickor med en hand på deras rumpor när de var trötta. Utan riktiga grejer liksom. Först var det Carina som kom med en bunt bars med presentsnöre runt. Det var som tack för att jag tvingade i henne en bar i onsdags när hon bonkade.
 |
| Muta #1 från Carina |
Tillbaka på Farsta gård efter dagens nybörjarträning, bjöd Valentina mig på bakelse, kaffe och öl. Som om det vore det mest naturliga i världen, tog hon fram ett tårtljus ur en tändsticksask som hon förvarat i ryggfickan hela cykelturen, och tände på. Snacka om seriös överraskning!
 |
| Muta #2 från Valentina |
Ibland känner jag mig som en jobbig ledare, som tjatar, övertalar och tvingar mina medcyklister att växla till bättre växel, inte avbryta träningspasset samt äta och dricka. Men så kommer sånt här som uppskattning för att jag just är en finne i röven på dom.
Fick jag hångla då? Nej, det erbjudandet fick jag aldrig. Men det närmaste jag kom var när jag lånade ut min Symbicort till Camilla som fick svårt att andas.
Tack flickor och alla andra som visar uppskattning för det jag gör!