Återfunnen kärlek

Vi träffades förra våren min älskade och jag. Hade sneglat på henne länge men vågade inte ta steget och ta kontakt. Men så i april förra året tog jag modet till mig och tog kontakt. Vi började umgås. Vi umgicks ofta, nästan varje dag. Vi hade gôrskôj ihop, gjorde långa utflykter, satt i köket sena kvällar och myste. Smekte hennes fina linjer godnatt och viskade ömt ”vi ses imorrn”. Jag var stormförälskad! Blev så kär att jag slutade cykla måntinbajk helt. Och det säger inte så lite vad förälskad jag var.

Men kärleken måste underhållas, inget man får ta för givet. Sägs det. Men det kändes inte bra hur jag än försökte. Den sköna känslan infann sig aldrig. Så jag började tappa intresset, det var inte lika kul att träffas längre. Så vårt förhållande rann ut i sanden, utan ett riktigt slut.

Vintern gick och vi tappade kontakten helt med varandra. Ibland såg jag henne i vimlet och jag sneglade förläget i ögonvrån. Det kändes hopplöst, vi hade det så bra ihop. Men nej, jag saknade henne inte alls. Det är nog över nu tänkte jag.

När vintern var över och våren kom fick jag ett ryck. Köpte ny sadel och allt kändes bra igen. Den sköna känslan återkom direkt och allt var förlåtet. Jag återfann kärleken till min landsvägscykel och nu är vi ett par igen!

5 reaktioner på ”Återfunnen kärlek”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.