Tålamod är inte min grej. Jag vill att saker ska ske nu, med en gång. Skulle jag ha något valspråk eller motto, så kulle det vara nu! Hade någon för ett år sen sagt att jag skulle vänta på en kvinna i sex veckor hade jag tagit det som ett dåligt skämt. Att jag klarat av det här så länge är ett under. Det är nog för att allt känns så “rätt”. Men kul är det inte. Det har snart gått fyra veckor och det är bara lite mer än två kvar. Men det sliter det här, jag lider. Och jag är inte ensam. En liten tröst är att vi är två om det här.
Jocke sammanfatter det på ett bra sätt med en kommentar i Elins blogg:
Långresor är karaktärsdanade. Både för den som reser och för den som sitter hemma och väntar.
Bara gott kan komma ut ur det här, det är jag övertygad om. Vi lär oss både bra och dåliga saker. De bra är att vi lär oss hantera de dåliga. Med andra ord dubbelt bra! Men roligt är det inte.
Nickar igenkännande. Det är INTE roligt alls. Det testar ens tålamod till yttersta gränsen-det ska gudarna veta. Men när ens älskade plötsligt står där och är hemma igen-då glömmer man allt det som varit och befinner sig klockrent totalt i ett underbart NU…Då är det värt allt.
Som jag förstår det så ska din Elin efter denna Törn vara hemma och plugga och så-då slipper ju du detta i fortsättningen. Min sjöman jobbar ju ständigt så här och jag har från början noll tålamod. Vill jag ha så vill jag ha NU -på stört. Men det funkar. Kärleken och känslan av att en människa är helrätt för en får det att fungera.
Och du? Snart kommer hon hem:)Då blir det supermysigt-en fest utan dess like.
Du menar alltså att jag rent teoretiskt inte kommer få träffa den riktige Bruse utan bara nån slags utvecklad kopia? :-/
Vet inte om jag är så pigg på det, kör inte gärna på billiga kopior…
Nu yrar du Elin. Vem har pratat om kopior?