Igår kväll ringde min matros från tankfartyget nånstans i närheten av Engelska kanalen. Det var skönt att höra hennes röst. Mottagningen var inte den bästa ute på havet och ute på däck blåste det för mycket. Men det gick. Jag har dragit mig för att ringa av två skäl. Blir inte riktigt klok på hennes arbetstider och när hon sover, samt att det kostar henne en del, även om jag ringer. Men det gör inget sa hon, det är värt att ha kontakt med folk.
Vi har de första tre dagarna chattat över msn. Men internetförbindelsen på båten går via satellit och den är långsam. Så att chatta via msn skapar bara missförstånd, då vi pga segheten postar förbi varandra. Mer missförstånd än normalt, då man skriftligen inte hör tonfall och skratt lika enkelt.
Självklart vill jag prata med henne varje dag! Så nu kommer jag ringa henne minst en gång om dan. Allt för att hon ska få ha kontakt med folk som mig.
Hej,
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag är som du,ihop med en sjöman sedan 8 månader tillbaka. Han jobbar just nu 6 veckors vändor på havet. Hans arbetsplats är ett offshorefartyg och isbrytare. Saknaden är enorm och dessa j-vla satellitlinjer kan göra en tokig! ibland låter det som det är en alien man pratar med och deras tider vänjer man sig aldrig vid. Min killes fartyg är på väg mot alaska och är just nu utanför kalifoniens kust så det är dessutom en grym tidsskillnad.
men…jag vet vad du menar med saknad…..att dela den totala närheten och så poffs är dom bort apå jobb. Men det är underbart när sjömannen är hemma för då är han ju verkligen helledig.
Kram
Linda