Hon körde in båda sina tummar i nederdelen av skuldrorna och konstaterade kallt att “den högra skuldran sitter så här mycket högre upp” och måttade två centimeter med tummen och pekfingret.

Så snett har de överarbetande musklerna dragit mig, för att rotatorcuffen blivit skadad och inte hållit emot. Åter liggandes på magen igen tryckte hon till med båda händerna rakt på ryggraden så det knakade till, och den inandningen jag precis höll på att göra, trycktes ut. Där låg jag totalt platt nedtryckt i bänken utan luft, och jag riktigt hörde hennes tysta triumf.

Näst efter själva luxationen, är det här de mest smärtsamma jag varit om. Jag håller andan, stönar och småskriker av smärta. Det gör så inihelvete ont när hon försöker mjuka upp mina stenhårda muskler med sin råstyrka. “Du tål mer än de flesta“, sa hon. Jisses, hur smärtsamt måste det inte då vara för de andra?