Gå in i väggen har helt plötsligt fått en ny innebörd. I somras fick jag erfara den mer vedertagna versionen. Inte personligen, men jag blev den som fick ta hand om väggspringaren, med tveksamt resultat. Igår fick jag lära mig en ny variant.

Så här är det. På något sätt känner jag av hur Klonen mår, och ringer när något hänt. I onsdags var det dags igen. Fick beskedet av modern att det hänt en olycka på gympan och han var på akuten för att röntga armbågen. På kvällen ringde Klonen och berättade att armbågen var svullen och att han var öm på svanskotan så han hade svårt att sitta. Men inte värre än att han på fredagen kunde sitta på bussen i fyra timmar för att komma upp till mig.

Väl framme i Stockholm fick jag den detaljerade och något luddiga förklaringen. Gympaskorna hade varit hala så han hade halkat till i en lek på gympan och sprungit in i väggen med armbågen och sedan fallit på svanskotan. Han gnällde ingenting för att han hade ont, han var bara lite sur för att som han sa “jag hade vunnit om jag inte hade halkat.”