Är det något som gör mig irriterad och förbannad är när folk inte lyssnar på mig. Inte så att alla alltid måste lyssna på mig, det kan jag ju inte tvinga folk till. Men om man för ett samtal, en dialog eller en diskussion där det faktiskt går ut på att vi ska lyssna på varandra och den andre inte lyssnar – då blir jag först irriterad och försöker frenetiskt få den andre att lyssna. Fortgår det tillräckligt länge blir jag till slut förbannad.

Gick från jobbet igår förbannad, gick och la mig igår förbannad. Vaknade inatt “bara” arg och ringde min chef imorse lika arg, för att säga att jag vägrar arbeta under sådana omständigheter. Ska vi arbeta ihop och lösa problem tillsammans och kollegan helt blankt skiter i vad jag säger och bara pratar på med sitt, kör sitt eget race och kör över mig, då sätter jag stopp. Det har pågått tillräckligt länge, men nu säger jag ifrån. Chefen förstod mig och höll med att jag borde vara hemma och lugna ner mig, annars skulle jag skälla ut kollegan så han skulle skita i brallan.

Samma sak hände flera gånger i somras. Hon var så självupptagen i sina egna tankar och på sin egen röst att hon inte lyssnade på mig. Kände mig övergiven och oälskad så jag bet ihop och svalde och svalde, trodde det var tillfälligt, trodde det skulle bli bättre. Men när det hade pågått tillräckligt länge, så kunde jag inte svälja mer utan det kokade över. Det blev en fullständig explosion. Det skrämde iväg henne, vilket jag förstår, jag skulle också dra. Men hon får skylla sig själv.

Det är därför jag varken pratar eller umgås med min mor längre. Hon lyssnade inte på mig, bara pratade förbi mig hela tiden. Ställde hon en fråga, så avbröt hon mig och ville inte lyssna på svaret, för hon hade ju redan innan bestämt vad jag skulle tycka och svara. Tyckte då att det inte var någon idé att vi pratade med varandra längre. Finner mig inte i att känna mig oälskad och förödmjukad hela tiden. Så jag vill ha så lite med henne att göra överhuvudtaget. Så numera pratar vi kanske högst fem gånger per år.

Och det är just det som gör mig först irriterad, sen arg och sen jävligt förbannad. Det är när folk låtsas bry sig om mig och låtsas lyssna, men egentligen inte gör det. Utan bara självupptaget pratar förbi mig som om jag var mindre värd, som om jag inte existerade. Då känner jag mig osedd och oälskad. Och det gör mig förbannad när dessa egoister bara bryr sig om sig själva och skiter i hur andra mår.

Jag måste lära mig sätta stopp och säga ifrån tidigare, men jag är för snäll. Vilket innebär att jag måste sluta vara så snäll jämt. Svår balansgång.