Återkommer till den givmilda inställningen cyklister emellan. Det “lånas” slangar både till höger och vänster när man är ute och cyklar och någon får punka. Jag har inställningen att ger man en slang till någon annan och denne gör samma sak, får jag till slut en slang i retur av någon annan. Sympatisk inställning som många verkar anamma. Det liksom jämnar ut sig i längden.

Det började förra veckan när jag upptäckte punka bak på Salsan. Det var hål vid ventilen vilket är omöjligt att laga, det var bara att slänga slangen. Bytte slang , och tyckte inte det var mer med det. Trodde jag. Sen lånade Monglo Salsan och fick punka två gånger! Vid ventilen. Då slutade hon använda bakbromsen, och det höll. Tills idag när jag fick punka tre gånger. Vid ventilen. Försökte låta bli bakbromsen, men glömde bort mig fyra gånger. Punkorna kom inte vid inbromsningen, utan efteråt. Men iallafall. Något trasigt är fel. Riktigt fel.

Just nu känns det verkligen som jag ligger back och är skyldiga alla slangar. Efter sista punkan idag var det ingen som hade några fler slangar kvar, jag hade gjort slut på alla. De sista tre kilometrarna fick jag därför gå hem. Tråkig avslutning på en helskön dag med torra fina stigar med en duracellkanin som hare. Men jag var ändå glad att det inte hände ute vid Solsidan, en mil bort. Då hade varit tôlit att gå hem. Riktigt tôlit.