Sjutton minuters mediterande. Allt var tyst och stilla. Inget tjatter, inte jidder, alla var tyst försjunkna i sina tidningar. Inga ryck, inga tvära inbromsningar, inga häftiga accelerationer. Ljudlöst och svävande på moln gled vi fram genom Stockholm. Så här ska alla tunnelbaneresor ske. Eloge till föraren som körde så mjukt och skönt.
Jag antar att sådana tunnelbaneförare är lika sällsynta som “smidiga” bussförare. Läge för dagens ros?
Ringde SL:s kundtjäsnt imorse direkt när jag kom in, och framförde mitt beröm och de skulle framföra det till föraren.