Efterblivenhet

Vet inte hur en del bär sig åt, men jag fick inte en enda punka på årets Tour de Retard, som för övrigt var den första jag själv cyklat på. De andra åren har jag kört kvastbil och hjälpt till. Det var minst 10 cyklister på varje etapp de 11 milen från Nynäshamn till Hammarbybacken som punkterade på grusvägarna. Nå, grusväg och grusväg, det finns det snart inga grusvägar längre i Sverige. Det är inte grus som hälls ut på grusvägarna längre, utan stenkross som är stora vassa stenar, likadana som makadamen på järnvägarna. Ett cykelfientligt tilltag, allt för att öka massbilismen.

Men som sagt, inte punka alls. Trots att mitt bakdäck var nedslitet redan innan start, och var helt slut vid målgång. Det åkte precis i soporna. Däremot skakade jag halvt sönder av alla vibrationer på makadamen på grusvägarna, men inga delar skakade loss från cykeln. Klingbultarna hade jag säkrat med buntband. Dock gängade styrlagret upp sig lite, men det åtgärdas med det kraftfulla verktyget handen. Med andra ord, noll tekniska malörer. Inte heller bråkade kroppen på något sätt. Käkade bra hela vägen, halsen höll sig otroligt nog öppen och fin, inge kramp, ingen huvudvärk. Men så drack jag rödvin, Jägermeister, öl, kaffe, whiskey och vatten förstås. Kanske det jag ska börja med på träningarna med Fredrikshof?

Så, hur bär dom sig åt, de som punkterade flera gånger? Vad hade jag för vinnarkoncept vad gäller punkteringar? Var det att jag körde på omönstrade asfaltsdäck istället för grovmönstrade grusdäck? Eller hade jag bara tur? Hoppas det håller i sig tills imorgon…

Foto: Jonas Larsson

2 reaktioner på ”Efterblivenhet”

Lämna ett svar till pean Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.