Nationalencyklopedin – säg det tio gånger snabbt, skitkul – har kommit en ny utgåva nedbantad i endast tjugo band. Det tycker jag är intressant. Liten och behändig, som jag brukar säga, mindre är mer! De kallar den “NE i tjugo band. En modern och komprimerad version av det stora uppslagsordet.” Den heter inte Nationalencyklopedin längre, utan bara kort och gott NE. Jag undrar vad det är för modernt med att den är komprimerad? Vill vi veta mindre idag än för tjugo år sen? Det tror inte jag, tvärtom. Och hur modernt är det att trycka den i utlandet med tanke på den miljöpåverkan som transporter gör? Först ska det svenska pappret skickas till tryckeriet i Tyskland, och sedan transporteras tillbaka till Sverige. Hur modern är den hanteringen? Urgammal anser jag.

I dagarna överösts vi av erbjudandet att för bara 79 kronor per band köpa den nya utgåvan. Som prov har de skickat ut första bandet med upplsagsord från A till Assyriska. Allt för att locka oss i lexikonträsket.

Men vad anser redaktionen efter sitt 20-åriga arbete att samla all världens kunskap i den ursprungliga, är mindre värt att veta idag, och därför kan uteslutas i den nya utgåvan? NEj tack, jag har fullt sjå att bli av med mina gamla Bra Böcker lexikon som är 20-30 år gamla. (De skänkes bort gratis om någon hämtar dom). Om Tjugo år är det samma visa igen, sitta där med tjugo band av Nya NE med föråldrat vetande som ingen vill ha.

Tills dess kommer hela svenska befolkningen att veta allting mellan A och Assyriska, men inte veta något alls mellan Fred Astaire och Överståthållarämbetet.