Det händer att folk frågar mig varför jag inte springer, som komplement till cyklandet. Den ärliga sanningen är att jag aldrig tyckt det varit skoj att springa. Aldrig någonsin. Hatade det i skolan, och ogillar det nu med. Men det kan jag inte säga, utan fegt skyller jag på min stelopererade stortå, som hindrar mig att göra ett bra avstamp. Men ibland händer det att Fantomen går ut på stadens gator som en vanlig man. Igår sprang jag till fyrtiosjuans buss vid Konsthallen, för att slippa stå i snålblåsten och sidoregnet och vänta. Det gick ju alldeles utmärkt att springa. Tyckte jag, då, igår. Idag tycker jag inte alls samma sak längre. Har förbaskat ont i stortån, inte bara när jag går, utan hela tiden. Jag kan nog glömma det där med Stockholms maraton. Phu, vilken tur jag har.