Julen har blivit internationell. Den gamla hedniska högtiden firas numera av i stort sett alla. Kristna firar jul, hedningar firar jul, ateister firar jul, buddhister firar jul – ja, i stort sett i alla kulturer firar man jul i någon mån. Julen har blivit den mest multikulturella av våra högtider och kanske därför också typiskt svensk?

Jul har firats i Sverige i tusentals år. Vintersolståndet har hållits som årets heligaste tidpunkt över hela Europa ända sedan stenåldern.

Redan från antiken finns det också nerskrivet hur nordmännen vid vintersolståndet samlades och festade, det gamla hedniska julfirandet kallades “att dricka jul”. Än i dag är dryckerna viktiga i julfirandet: julöl, julsnaps, glögg, mumma etc. Det rituella skålandet har alltid varit en grundläggande del av högtidsfirandet i Sverige. I gamla dagar var den viktigaste funktionen med julfirandet att skåla för “äring och fred”, det vill säga att försäkra sig om god årsväxt och ett bra liv under det kommande året.

Vad ordet ”jul” betyder är okänt, men ett av guden Odens otaliga tillnamn är “Jolner” — “den som hör julen till”. Ända in på 1800-talet förknippades Oden med julen i folktron genom “den vilda jakten” – då Oden leder ett följe av osaliga andar genom luften under julnätterna.

I praktiken är alla ursprungliga seder och bruk som är kopplade till julen helt hedniska – julgranen, blomsterkransar på dörren, hängande av mistel i taket, utbytande av gåvor, havrekärven vi gärna sätter ut till småfåglarna, är egentligen till Jolners häst Sleipner, på sin jakt i julnätternas mörker.

Julen börjar på allvar för de flesta i Sverige vid Lusse, den 13 december. Vi tänker oss att Lussebruden representerar gudinnan Freja som kommer med löfte om ljus när det är som mörkast.
Lussekatterna med sina solsymboler och gyllene saffran passar bra i den hedniska symboliken. Inte minst för att Frejas djur är just katter.

Den 13 december har i svensk folktro ansetts vara årets längsta natt, en tid då allsköns väsen röjer runt utomhus ibland under ledning av Lussi, eller Lussekäringen, en slags häxa, som kommer ridande genom luften med sina följeslagare som kallas lussiferda.
Ungdomar firade förr genom att klä ut sig, utse en lussebrud, gå i lussetåg och knacka på hos grannar för att spexa, tigga mat och dryck.

På senare tid har traditionen förfinats och lussetåget leds av det katolska helgonet Lucia och hennes tärnor. Dagens Luciafirande är en sentida tradition.
Före 1753 inföll vintersolståndet runt den 13 december, men vid kalenderbytet från den julianska till den gregorianska kalendern justerades datumen med flera dagar och vintersolståndet hamnade runt den 21 december.

På något vis verkar då också julfirandet ha delats upp, så att vissa hedniska riter i folktron, firandet av de kvinnliga makterna, fortsatte att hållas vid Lusse.

Den stora högtiden under det hedniska julfirandet är vintersolståndet som äger rum kring den 21 december. Då håller vi julblot runt om i landet. Vi firar att solen och ljuset återvänder.
Dagens sekuläre huvudfigur jultomten är ett saligt hopkok av den gamla gårdstomten, julbocken, der Weinachtsmann och Sankt Nikolaus och han är en relativ ny bekantskap (sent 1800-tal).

Den vanlige tomtegubben, gårdstomten, är dock mycket äldre, redan Heliga Birgitta bekymrade sig om att folk fortfarande dyrkade “tompta gudhi”. Seden med att sätta ut gröt till honom vid jul är ett urgammalt sätt att hålla sig väl med gårdens rådare, skyddsande.

Den kristna julen har således lånat in mycket från det hedniska julfirandet, men vi hedningar har också lånat in traditioner till vår firande – inte minst Väntljusstaken som börjar tändas när vi omsluts av mörkret i november börjar vi längta efter ljusets återkomst vid jul.

Väntljusstaken har sex ljus och tänds på de sex torsdagarna fram till vintersolståndet. Många pryder sina ljus med runor och läser en vers som hör till traditionen vid ljuständningen.
Allt fler både i Sverige och utomlands, ända borta i Amerika, följer nu traditionen med Väntljusstaken som är inspirerad av adventljusstaken.

De svenska julsederna är en dynamisk mosaik av nytt och gammalt i ständig förändring. Och som vanligt blir var och en salig på sin egen tro. Det finns inget firande som är mer rätt än det andra.

God jul, oavsett varför du firar!