Det händer varje år vid juletid, bråken om vad som är de ”rätta” traditionerna – till den grad att bråken har blivit till en egen tradition. Speciellt känsligt tycks förändringar i det moderna Luciafirandet vara. Får pojkar vara Lucia? Är pepparkaksgubbar och tomtar tillåtna eller endast stjärngossar? Måste Lucia var blond? Men vem är det egentligen vi firar den 13 december?

Den historiska personen, Lucia, har faktiskt mycket lite med både det moderna och det historiska firandet av Lucia att göra.

Den 13:e december har i svensk tradition ansetts vara årets längsta natt, en tid då allsköns väsen röjer runt utomhus och ungdomar förr firade genom att klä ut sig, utse en lussebrud, gå i lussetåg och knacka på hos grannar för att spexa, tigga mat och dryck. På senare tid har traditionen förfinats och lussetåget leds av det katolska helgonet Lucia och hennes tärnor.

Före 1753 inföll vintersolståndet runt den 13 december, men vid kalenderbytet från den julianska till den gregorianska kalendern justerades datumen med flera dagar och vintersolståndet hamnade runt den 21:a december. På något vis verkar då också julfirandet ha delats upp, så att vissa hedniska riter i folktron fortsattes hållas vid den 13:e december. Kanske skulle det kunna förklara varför det hedniska firandet av jul fortfarande främst innehåller referenser till de manliga gudarna, som Tors bockar, Frejs galt, kärven till Odens häst och så vidare. Firandet av de kvinnliga makterna, skulle i så fall fortsatt äga rum vid Lusse.

Med tiden valde människorna att förklä henne till den lättfotade lussebruden och sedan till den intill döden kyska Lucia. Men fortfarande sjunger vi att det är hon som kommer med ljus och julefrid, hon som betvingar trollsejd och mörkermakt.

Mot slutet av 1700-talet och under 1800-talet börjar element som känns igen i det moderna firandet dyka upp i högreståndsmiljöer, men långt in på 1900-talet innehöll lussetågen sådant som för många skulle anses främmande, som sotare och bagare. Parallellt med detta fortsatte dessutom lusse att firas med masker, upptåg och annat. På vissa ställen i Västergötland påminde lussefirandet under 1970- och 80-talen mer om dagens Halloween: Barn klädde ut sig till något otäckt och gick runt i grannskapen och tiggde godis.

Många hedningar idag firar Lucia, eller Lusse, för att barnen går i skolor där det anordnas luciatåg eller för julkänslans skull. Andra ser i Lusse en levande hednisk tradition med rötter i urgamla seder och bruk, men en tradition som vuxit och utvecklats med tiden, så som allt levande måste göra. För hedningen kan Lussebruden ses som vanadisen Freja som kommer åter med ljuset när det är som mörkast.

Luciatraditionen har omtolkats många gånger, den är både gammal och ny, både traditionell och modern såväl hednisk som kristen – och sekulär. Så till sist finns det bara en som bestämmer. DU bestämmer. DU bestämmer över dina traditioner. Vare sig du ser ett katolskt helgon framför dig eller gudinnan Freja eller endast snoriga dagisbarn som hostar på pepparkakorna.

Julen har blivit internationell. Den gamla hedniska högtiden firas numera av i stort sett alla. Kristna firar jul, hedningar firar jul, ateister firar jul, buddhister firar jul – ja, i stort sett i alla kulturer firar man jul i någon mån. Julen har blivit den mest multikulturella av våra högtider och kanske därför också typiskt svensk?

Jul har firats i Sverige i tusentals år. Vintersolståndet har hållits som årets heligaste tidpunkt över hela Europa ända sedan stenåldern.

Redan från antiken finns det också nerskrivet hur nordmännen vid vintersolståndet samlades och festade, det gamla hedniska julfirandet kallades “att dricka jul”. Än i dag är dryckerna viktiga i julfirandet: julöl, julsnaps, glögg, mumma etc. Det rituella skålandet har alltid varit en grundläggande del av högtidsfirandet i Sverige. I gamla dagar var den viktigaste funktionen med julfirandet att skåla för “äring och fred”, det vill säga att försäkra sig om god årsväxt och ett bra liv under det kommande året.

Vad ordet ”jul” betyder är okänt, men ett av guden Odens otaliga tillnamn är “Jolner” — “den som hör julen till”. Ända in på 1800-talet förknippades Oden med julen i folktron genom “den vilda jakten” – då Oden leder ett följe av osaliga andar genom luften under julnätterna.

I praktiken är alla ursprungliga seder och bruk som är kopplade till julen helt hedniska – julgranen, blomsterkransar på dörren, hängande av mistel i taket, utbytande av gåvor, havrekärven vi gärna sätter ut till småfåglarna, är egentligen till Jolners häst Sleipner, på sin jakt i julnätternas mörker.

Julen börjar på allvar för de flesta i Sverige vid Lusse, den 13 december. Vi tänker oss att Lussebruden representerar gudinnan Freja som kommer med löfte om ljus när det är som mörkast.
Lussekatterna med sina solsymboler och gyllene saffran passar bra i den hedniska symboliken. Inte minst för att Frejas djur är just katter.

Den 13 december har i svensk folktro ansetts vara årets längsta natt, en tid då allsköns väsen röjer runt utomhus ibland under ledning av Lussi, eller Lussekäringen, en slags häxa, som kommer ridande genom luften med sina följeslagare som kallas lussiferda.
Ungdomar firade förr genom att klä ut sig, utse en lussebrud, gå i lussetåg och knacka på hos grannar för att spexa, tigga mat och dryck.

På senare tid har traditionen förfinats och lussetåget leds av det katolska helgonet Lucia och hennes tärnor. Dagens Luciafirande är en sentida tradition.
Före 1753 inföll vintersolståndet runt den 13 december, men vid kalenderbytet från den julianska till den gregorianska kalendern justerades datumen med flera dagar och vintersolståndet hamnade runt den 21 december.

På något vis verkar då också julfirandet ha delats upp, så att vissa hedniska riter i folktron, firandet av de kvinnliga makterna, fortsatte att hållas vid Lusse.

Den stora högtiden under det hedniska julfirandet är vintersolståndet som äger rum kring den 21 december. Då håller vi julblot runt om i landet. Vi firar att solen och ljuset återvänder.
Dagens sekuläre huvudfigur jultomten är ett saligt hopkok av den gamla gårdstomten, julbocken, der Weinachtsmann och Sankt Nikolaus och han är en relativ ny bekantskap (sent 1800-tal).

Den vanlige tomtegubben, gårdstomten, är dock mycket äldre, redan Heliga Birgitta bekymrade sig om att folk fortfarande dyrkade “tompta gudhi”. Seden med att sätta ut gröt till honom vid jul är ett urgammalt sätt att hålla sig väl med gårdens rådare, skyddsande.

Den kristna julen har således lånat in mycket från det hedniska julfirandet, men vi hedningar har också lånat in traditioner till vår firande – inte minst Väntljusstaken som börjar tändas när vi omsluts av mörkret i november börjar vi längta efter ljusets återkomst vid jul.

Väntljusstaken har sex ljus och tänds på de sex torsdagarna fram till vintersolståndet. Många pryder sina ljus med runor och läser en vers som hör till traditionen vid ljuständningen.
Allt fler både i Sverige och utomlands, ända borta i Amerika, följer nu traditionen med Väntljusstaken som är inspirerad av adventljusstaken.

De svenska julsederna är en dynamisk mosaik av nytt och gammalt i ständig förändring. Och som vanligt blir var och en salig på sin egen tro. Det finns inget firande som är mer rätt än det andra.

God jul, oavsett varför du firar!

Vár Vår Vör Var – vem är vem? Det har jag försökt utröna med hjälp av bland annat Wikipedia och mitt eget bibliotek.

Jag får uppfattningen att Vár och Vår är samma gudinna, bara olika stavningar, samt att Vör och Var är samma gudinna även här men med olika stavningar.

Vad tror ni?

Olika källor

Wikipedia

Vár (namnformerna Vår och Val förekommer också) är i nordisk mytologi gudinnan över eder och de löften som män och kvinnor ger varandra. Hon är därför även en giftermålsgudinna. Efter hennes namn kallas sådana löften för “vårlöften” eller “vårdlöften”. Om någon bryter ett heligt löfte ser Vår till att löftesbrytaren straffas och att hämnd utkrävs.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Vár

Vör (fornisländska Vǫr, (på svenska “Var”, det vill säga “den som är var/varse”) var i nordisk mytologi en asynja som tillhörde Friggs heliga systraskap. Hon är enligt Snorre “så klok och frågvis att ingenting kan döljas för henne.” Efter henne säger man att den blir “var” eller “varse” något som denne få reda på.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Vör

Fornnordiskt lexikon, Åke Ohlmarks (1983)

Vör och Var två asynjor, som var av lägre rang och som lätt förväxlades med varandra.

Snorre Sturluson sökte reda ut begreppen: “Den nionde asynjan är Vör, som är vittne till folks eder och avtal när män och kvinnor svär varandra tro; vörarmål kallar man därför sådana eder, och Vör hämnas om någon bryter dem.

Den tionde åter heter Var, och hon är så vaksam och klokt spårsäker, att det brukar sägas att man blir ‘var’ något man uppspårat eller fått att veta.”

Jätten Trym säger i Trymskvida att nu skall han och den förmenta Freja “vigas samman med Vörs hand”.

Asynjor
… 19) edsgudinnan Vår, 20) väkterskan Var

Vem är vem i nordisk mytologi, Åke Hultkrantz (1991)

Var (Val)
Asynja som övervakar eder och löften. Hennes namn åkallas när brudparets händer förenas (jämför värt vårdtecken). Hon hämnas på dem som bryter dessa eder.

Vör
(“den varsamma”) är en klok asynja som ingen kan dölja någonting för.

Nordisk mytologi, Katarina Harrison Lindbergh (2017)

Vår, gudinna
Enligt Snorre vakar hon över människors eder och hämnas på personer som bryter ingångna avtal. I Trymskvida nämns Vår. Dikten handlar om jätten Trym och hans önskan att gifta sig med gudinnan Freja. I stället för Freja får Trym den förklädde Tor som brud. Ovetandes om detta utropar den giftaslystne jätten att han vill att Vår ska viga samman deras händer.

Nordiska gudinnor, Britt-Mari Näsström (2009)

Gudinnorna besitter enbart höga och ädla egenskaper. När Frithiof känner sig sviken åberopar han Var, som vaktar över människors öden. Var finns omnämnd på ett ställe i Snorres Edda, men är annars tämligen okänd:

Nu är jag ensam. Du höga Var,
som med din griffel kring jorden far
och skrifver eder på gyllne skifva….

Mönstret återkommer i parodisk och perverterad form “Trymskvädets” avslutande strofer. Jättens syster ber den föregivna bruden om gåvor av guld, vapnet tas fram för att viga och man åberopar gudinnan Vár som lyssnar till alla eder, allt för att Freyja skall övervinna sitt sista motstånd och förenas med brudgummen.

Gåvor (materia) -› hammare (vapen) -> eder till Vár (ordets makt).

Äktenskapet bevakades av Vár i form av en trohetsed mellan kvinna och man vid äktenskapets ingående. Spår av gudinnans verksamhet skymtar fram i vår gen tids vigselritual i formeln “som ett vårdtecken giver jag dig denna ring”. Detta ord hette i fornsvenskan vartekn i betydelsen “kännemärke”, men har ombildats i folkligt tal till det ganska obegripliga vårdtecken. Även om det moderna vigsellöftets ord härstammar från medelhögtyskans Warzeichen, skönjer man spåren av förkristna äktenskapseder befästa av gudinnan Vár.

Nordiska gudar och hjältar, Anders Bæksted (1965)

Vår lyssnar till människornas edsavläggelser och avtal och hon straffar dem som bryter sitt ord. I Trymskvida omtalas hon som den gudinna i vars namn äktenskapet instiftas.
Var är vis och kunskapstörstande och man kan inte hålla något hemligt för henne.