Alla inlägg av Velonoir

cykel, fôlk, gudarnas betraktelser, hälsa, livet

En bagatell i jämförelse

1 kommentar

Oskar ringde och frågade hur jag mådde. Jag berättade det, samt hur det gick till och att det var på stigen Traktormakt det hände.

– Ah, det var där jag bröt armen, utbrast Oskar

Stigen verkar vara otursförföljd. Men undrar vad som är värst, bryta armen eller få axeln ur led, tänkte jag tyst för mig själv?

Oskar fortsatte och berättade om andras cykelöden. Ett gäng hade varit söderut för att cykla. M hade vurpat så illa så de stelopererade dennes halskotor och H hade brutit båda armarna.

Helt plötsligt känns en axel ur led som en bagatell, som ett litet myggbett bara. Nu känns det hela lite mer uthärdligt.

gudarnas betraktelser, hälsa, livet

Vänstervriden espresso

2 kommentarer

Högerhänt är jag ända ut i fingerspetsarna. Så det är ett helt projekt att bara borsta tänderna med vänsterhanden. Då ska jag inte nämna de andra toalettbestyren som är svåra att utföra med fel hand.

– Du ska bära slynan i 2-3 dagar, tyckte jag läkaren sa inatt på akuten
– En slyna? utbrast jag, småhög på morfin
– Nej, en slynga, svarade hon på knacklig svenska

Den kallas så numera, slynga, det vi andra kallar mitella. Sån har jag nu högerarmen i, för att avlasta axeln. Det otroliga är att jag inte har det minsta värk sen axeln kom tillbaka i led inatt. Bara lite öm när jag rör axeln i vissa lägen.

Jag övar vänsterhandens finmotorik genom att bland annat skriva små lappar. Det går inte fort när jag skriver, men det är faktiskt läsligt, trots att allt blir vänstervridet. Elins enda undran var hur jag bär mig åt för att göra espresso med bara vänsterhanden. Också ett sett att se på saken, att det måste vara det det värsta som skulle kunna hända, att jag inte får mitt kaffe.

cykel, gudarnas betraktelser, hälsa, känslan

Ingen lyx

2 kommentarer

Riktig värk har jag upplevt många gånger, särskilt efter ett otal ögonoperationer. Värk som maler och gnager och där starka värktabletter hjälpt. Men jag har aldrig tidigare upplevt riktig smärta. Nu har jag det. Det är inget jag kan rekommendera.

Happyrajd inklusive bad och grillning. Bara en kilometer kvar till ölen i Sjöstaden. Då tog det tvärstopp och jag landade rakt på högeraxeln. Smärtan inföll direkt. Försökte ställa mig upp, men var tvungen att sätta mig ned. Kände att jag var på väg att svimma. De andra anslöt och synade skadan och tejpade ihop mig med armarna i kors där vänsterhanden stödde högerarmen. Sen var det bara att knalla någon kilometer på den knixiga stigen ned till Lilla Sickla. Hade jag ramlat hade jag ingen hand att ta emot mig med, men det gick bra. I väntan på taxin försökte vi med gemensamma krafter och idéer sätta eller lägga mig i olika positioner för att minska smärtan i högerarmen. Först i taxin blev det lite bättre när jag satt dubbelvikt och hade armbågarna i knät så axeln avlastades.

Väl på Södersjukhuset började de pumpa mig med morfin. Mycket morfin, smärtan ville inte ge med sig i första taget. Somnade till slut hög av morfinet men lyckades emellanåt ringa några svamlande samtal till Elin. Efter några timmar fick jag komma in till röntgen. De vred och vände på mig för att få bra bilder. Och jag kontrade med att skrika av smärta. Sen ny väntan på resultatet från röntgen. Läkaren konstaterade att axeln var ur led och skulle hämta hjälp. I väntan gjorde jag någon hastig rörelse i sängen och det högg till två gånger, så försvann all smärta som i ett trollslag. Bara minuten efter kommer två läkare in för att lägga axeln på plats. De konstaterade att den redan var på plats och de inte kunde göra något.

– Varför ska jag vänta flera timmar, när jag fixade det själv, försökte jag skämta
– Nu ska du inte vara så aggressiv, svarade läkaren bitskt tillbaka

En del saknar verkligen humor.

Sen en ny väntan på röntgen för att se att allt var på plats och inget var trasigt. Efter att axeln hade hoppat i sitt läge och all smärta hade försvunnit, var jag så pigg att jag orkade stå upp utan problem. Inget trasigt, allt såg ok ut, så jag blev hemskickad med en veckas sjukskrivning.

Åtta timmar på akuten, och inget gjorde de. Jag fixade det ju själv. Det är absolut ingen lyx med axelluxation.

gudarnas betraktelser, livet

Utveckligen går framåt

1 kommentar

Någon gång på åttiotalet spelade Twice A Man på Saluhallen i Karlstad. Deras scenshow var minimal. När första låten började, klättrade ena killen upp på en stege och satte upp en naken glödlampa i taket. När spelningen sedan var slut, klättrade han upp igen och plockade ned den. Denna enda nakna glödlampa var allt de hade som belysning på scenen. Minimalistisk och effektfullt ljusshow.

Nu ikväll, nästan exakt tjugo år senare, spelar de på Stockholm Kulturfestival. De spelar några gamla bekanta låtar, men även några obekanta. De har senaste tiden mest gjort teatermusik och liknande, men är nu på väg med ett ”songalbum” som det heter på deras hemsida. Ljusshowen ikväll var lika effektfull som förra gången, men nu med flera lysande lampor i kulörta färger. De har verkligen utvecklats på dessa tjugo år.

fôlk, gudarnas betraktelser, resa

Kunden i centrum

Lämna en kommentar

Vissa företag vet verkligen hur man sätter kunden i centrum. Inför köpet av cykelramen Surly 1×1 skickade jag några frågor till Cyclecomponents. Jag kanske ställde mina frågor på ett obegripligt sätt, för vi missförstod varandra, jag och killen på CC. Helt plötsligt ringer det i telefonen, och det är han på Cyclecomponents som hellre ville ta det på telefonen än via epost. Så vi redde ut allting. Hur många företag gör så, ringer upp sina kunder oombett för att reda ut saker? Det är seriöst!

Imorse ringde jag Dr Spoke för att höra när de öppnar. Fick beskedet att de öppnade tolv och då klockan bara var elva var det tyvärr för sent för min plan, så jag tänkte att jag tar det nån annan gång. Klockan sjutton ringer Phil på Dr Spoke. Han var på väg hem och undrade om jag var på väg, så jag inte skulle komma till en låst cykelverkstad. Det är verklig och äkta omtanke om sina kunder! Jag blev riktigt rörd av omtanken.

En del företag vet verkligen hur man gör för att sätta kunden i centrum. Gynna dom, jag gör det!

hälsa, känslan, kärlek, livet

Väntat men oönskat samtal

3 kommentarer

Det finns telefonsamtal jag väntar på, men som jag inte vill ha. Igår kom det ett sådant. Men det var lite annorlunda än vad jag räknat med. Det var inte farsans fru som ringde som väntat, utan det var syrran. Vad roligt tänkte jag först, det var länge sen vi pratade med varandra. Men det var inget roligt det hon hade att förmedla. Pappa är på intensiven. Igen. Han hade fått svårt att andas och fick åka ambulans. Han ville inte att vi skulle få veta det, men det blev så ändå när syrran ringde frun igår. Är man 80 år, har haft två hjärtinfarkter, har KOL och käkar femton mediciner, då är man inte frisk. Det är därför jag de senaste tio åren gått och väntat på det där samtalet jag inte vill ha. Men igår kom det.

Elin var snäll och försökte sedan att muntra upp mig via msn, men jag var absolut inte mottaglig för det. Jag var lite chockad så jag missförstod henne. Signalerna gick tyvärr inte fram via msn. Och speciellt inte efter ett sådant telefonsamtal som gör mig rädd. Det blev tyvärr fel.

Det första jag brukar tänka på när jag vaknar, är att hon är vacker, om hon ligger bredvid mig. Eller att jag saknar henne om hon är annorstädes. Men det gjorde jag inte imorse. Jag vaknade helt tom på tankar och känslor. Inte en enda tanke eller en enda känsla. Ingenting alls. Det var helt tomt. Först när jag cyklade till jobbet kom det smygande; rädslan. Jag började bli rädd. Samtidigt är det det här jag väntat på i tio år. Men det hjälper inte. Jag är rädd. Väldigt rädd just nu. Rädd för att bli faderlös.

känslan, kärlek

Anpassningsförmåga

3 kommentarer

I nästan en vecka har det alltid legat någon i sängen varje gång jag tittat in i sovrummet. Hon har sovit mycket, varit mentalt trött efter sin senaste törn. Jag har därför blivit bortskämd med att när som helst kunna krypa ned bakom någon, hålla om någon och bli omhållen av någon.

Men igår när jag la mig, var det tomt i sängen. Och det var lika tomt imorse när jag vaknade. Sovrummet känns som ett öde slagfält utan hennes saker överallt. Allt är bara tomt och stilla. Ett oroväckande lugn har infunnit sig. Tänk så fort man anpassar sig efter att ha någon intill sig hela tiden. Det kommer säkert att att gå lika bra att anpassa sig till tomheten. Även om det inte är lika kul.