Birka är ett av världens Världsarv, och jag fick för mig på besöket i fredags, att man inte fick ta något med sig därifrån. Upptäckte imorse på väg till tvättstugan att mina svarta gympaskor är gråa av damm från Birka. Undrar om RAÄ kommer och jagar mig nu?
Kategoriarkiv: känslan
Aldrig mer
Ska aldrig mera ha cykeluppehåll i två veckor! En vecka går bra, då tappar jag inte så mycket snabbhet, styrka och kondition. Men två veckor. Det är förödande. Det blev mer än tre mil på fixien igår, plus två timmars cykelpolo. Ganska lite egentligen, men i morse kändes det i låren, och när jag senare gick ned för trapporna till affären, smärtade träningsvärken ordentligt. Nu sitter vi och väntar på att ösregnet ska sluta. Det sägs att det bästa botemedlet mot tränignsvärk, är just att träna. Och jag vill ju ut på nya cukeln. Nu!
Fem tum rakt upp i rôva
Upptäckte att baksvingen på Salsan började glappa. Frågan var då om det var lönt att renovera lagren för nån tusenlapp, eller köpa ny cykel. Salsan är begåvad med 4 tums slag och är mer anpassad för crosscountry, men min cykling har gått mer åt all mountain (hela berget) och då känns inte Salsans fyra tum inte optimalt. Har kollat runt lite och tyckte Commencal Meta 5.5.2 med fem och en halv tums slag var fin. Den var ju svart! Men velade runt lite, kollade på Sunn Evo ett tag, men den var så dåligt specad för samma peng som Metan. Giant Trance X dök upp som en kandidat. Men varför nöja sig med 120 mm slag när man kan få 140?
Sagt och gjort, igår trampade jag hem en Meta med fem och en halv tums slag rakt upp i röva! Idag var det dags för första turen i skogen. Vilken skrattfest! Men det blev det lite tråkigt att cykla på den. Det var ju bara å trampa å trampa! Rötterna och stenarna var som bortblåsta. Bara flöt fram på ett stort hav av konstiga saker som stack upp och försökte vara ivägen. Men de lyckades inte. Dämparna jobbade på riktigt bra! Vilken härlig känsla att bara flyta fram! På hemvägen på grus och asfalt testade jag att låsa framdämparen och sätta bakdämparen på Propedal. Oj, vad det gick fint att trampa utan gung!
Nu står cykeln på balkongen å luktar bajs! En bit bajs av okänt ursprung hade fastat i länkaget. Uärgh! Min nya fina cykel är redan besudlad.
Bilden tagen i sunksoffan som står ovanför koloniträdgårdarna vid Hammarbybacken.
Känsligt läge
Det kändes direkt, att något fattades. Väskan kändes lite för lätt och det tog mig fem kilometer innan jag kom på vad det var. Kroppen är en känslig manick, den känner skillnad på 580 gram mer eller mindre i en väska på ryggen. Det är vad cykellåset väger som ligger kvar hemma i hallen.
Söndag på balkongen
Kvällssol på balkongen. Absint i ena handen och lite jordnötter i andra. Nere på gångvägen spanar en familj nyfiket efter en igelkott. Mamman fotograferar den stora händelsen. Det börjar regna, så jag går in. Förra gången jag satt på balkongen gick det åt helvete. Det har gått tio månader sen dess och först nu vågar jag sitta därute igen. Det gick bra idag, det var ju riktigt trevligt och behagligt. Ännu ett steg i min självterapi.
Befriande känsla
Den första halvtimman var jobbig. Det var tungt, det var segt och det värkte i ländryggen. Ett ”gott” tecken på att jag behöver cykla på singlespeeden oftare. Efter den där första halvtimman så släppte det. Ryggen slutade värka, benen pinnade på och jag fick bra flyt på alla stigarna de resterande timmarna.
Äntligen var den där jobbiga känslan borta, och den där spärren som får mig att fega hela tiden har släppt. Rädslan för att cykla själv i skogen, rädslan för att vurpa och rädslan för att luxera – som borta! Visst vurpar jag ibland, men det händer ju inget farligt. De sista timmarna i skogen var som en befrielse, jag log och njöt för fullt. Precis så härligt avslappnat som cykling en sommardag ska vara.
Von oben
En egendomlig känsla sprider sig när jag går ned till affären för att handla. Fast det är samma gata, samma torg, samma tunnelbanestation, så känner jag inte igen mig riktigt. Allt verkar så annorlunda.
Kanske är det för att jag har mina träskor på mig och därmed är 5 centimeter längre och ser allt från ovan?
Oslagbar känsla
Det är få saker som slår känslan av att sitta på en solig altan klockan sju på morgonen och inmundiga sin gröt och sitt kaffe. Inte ens älskog slår den känslan.
Söndagstempo på en lördag
Ånyo körde vi hennes träningsrunda via Ekerö och Slagstafärjan och tillbaka till stan cirka fem mil. För att ge henne en chans att hänga med mig, tog jag min fixie. Alltså en enväxlad cykel utan frihjul. Likförbannat fick jag stanna och vänta på henne varje kilometer. Försökte hetsa henne att ta i, att kämpa sig upp för backarna, att bli lite flåsig. Men förjäves. För mig kändes det här inte som en träningsrunda. Träning för mig är när pulsen går upp, och musklerna och hjärtat blir belastat. Det är då de utvecklas och blir starkare till nästa gång. Det här var mer som en lugn söndagstur. Och i denna söndagslunk tänkte hon köra Vätternrundan! Lycka till säger jag.
Själv funderar jag på hur vi ska kunna gå vidare, göra mer än att bara cykla tillsammans. Mitt tålamod börjar tryta. Det går för sakta, både med cyklingen och med dejtandet. Alldeles för sakta för mig. Känns som jag har punka och det går fruktansvärt segt och sakta. Låt mig pumpa upp och dra iväg innan jag växer fast.
Svarta moln på klar himmel
På något sätt lovade jag att bli fröken E:s (populär initial det där) tränare inför hennes Vätternrunda. Vi började redan i fredags med att känna på varandra över några glas vin. Känslan när vi skiljdes åt på krönet av Götgatsbacken var skön. Det här var en trevlig, söt och verbal kvinna. Tyvärr blev den efterföljande nattens känsla ambivalent pga cykelstölden. Det var svårt att inte låta de negativa tankarna över stölden ta överhanden, så de positiva tankarna av dejten drunknade. Det var en orolig natt med mörka moln.
Vi möttes vid Karlberg och trampade utåt Ekerö och tog en längre paus vid det vackra Ekebyhovs slott. Vädret var perfekt, hyffsat vindstilla, över tjugo grader varmt och solen sken från en klar himmel. Vidare med Slagstafärjan och tråcklandet genom söderförort till Nyfiken gul. Där käkade vi och samtalade och hade hur trevligt som helst i vårsolen. När vi kollade cykelpolon vid Mariatorget satt vi och småpratade samtidigt som jag var lite avis att jag inte hade någon fixie och kunde vara med. Återigen ambivalenta känslor: glädje och sorg på en gång.
Det är en söt trevlig snäll tjej, allt verkar perfekt. När vi skiljdes åt vid Slussen kramades vi mitt ute i gatan och hon ville cykla med mig igen! Det är ju för bra för att vara sant! Eller hur? Men allt förmörkas av min irritation över cykelstölden i fredags. Jävla dret att det ska ske samtidigt. De mörka hotfulla molnen förmörker effektivt mitt sinne och hindrar den leende och skinande solen att tränga in. Finns det någon omvänd regndans för att skingra molnen eller är det whisky som hjälper?