Ingen av mina cyklar har stödben. Behöver jag ställa ifrån mig cykeln, lutar jag den mot en vägg, mot en stolpe, eller lägger ned den på marken. Men när det där inte fanns någon vägg eller stolpe att luta den mot, eller någon mark att lägga den på, fanns stödbenet där. Ett hittills osynligt stödben fälldes ut och tog emot cykelns tyngd och gav den stöd. Stödbenet gav cykeln det stöd den behövde exakt precis då så den inte föll omkull utan kunde behålla sin stolthet.
Tack Carina!
Det har gått fyra veckor nu, men jag har fortfarande stickningar i höger lillfinger. Någon nerv i armbågen har tydligen kommit i kläm. Ibland tappar jag delvis känseln i fingret, lite obehaglig känsla som spridit sig till övriga kroppsdelar. Till den grad att jag just nu på söndagsmorgonen känner mig emotionellt avtrubbad.
Från början fanns där inget, varken något eller ingenting. Det var null. Men så dök hon upp och bökade in sig, skapade sig ett visst utrymme, hon tog plats. Och jag tyckte om det! Det kändes tryggt att hon var där. Nu har hon dock tagit sig ut därifrån, och utrymmet hon skapade blev kvar. Kvar blev istället ett tomrum efter henne. Så småningom kommer det att sluta sig, fylla tillbaka så tomrummet försvinner. Det vet jag, för det gör det alltid. Men egentligen vill jag inte att det blir null igen, att det blir intet. Jag vill att någon annan fyller ut tomrummet, innan det försvinner. Det är vidöppet nu, så passa på och flytta in. Tomrum finnes för skötsam flicka.
Ibland glömmer de övernattande damerna en del saker hos mig. Det kan vara allt från tandborste, fläck i sängen, en trevlig lapp på köksbordet, ett örhänge under soffkudden, en bok, en diskret doft på huvudkudden, en trosa och så vidare. Egentligen ingenting jag har nytta av, så jag försöker returnera det så smidigt som möjligt om det går. Det bästa någon har glömt hos mig är en burk Sambal oelek i kylskåpet. Den har jag inte returnerat, för jag fick användning för den igår när jag lagade matlådor. Tack du glömske.
Kände mig ofokuserad igår, så till den grad att jag inte orkade träna. Så ofokuserad att jag inte ens orkade åka till jobbet. Tillräckligt avtrubbad för att iallafall orka gå till tvättstugan och ta en promenad, men inte mer. Kände mig lite mindre ofokuserad imorse när jag cyklade till jobbet, men jag minns inte riktigt hur jag kom hit. Det är lite luckor. Tror jag avstår från stigcyklingen ikväll och all styrketräning denna vecka. Satsar istället på att hitta fokus igen. Mitt fokus, för det är helt borta.
Någon hade fått för sig att det hela var en tävling. Inte vilken tävling som helst, där det handlar om att var snabbast, komma först eller vara snyggast. Utan det gick ut på att tycka lika mycket. Vad är det för jävla tävling? Jag tycker alltid för mycket för fort om andra, så jag kommer ju förlora innan jag ens kommit till arenan. Vad är det för sport?
Har det gått nåt troll i söndagar? Räckte det inte med att bli sågad vid fotknölarna för ett tag sen? Kan jag bli mer krängd än så? Ja, tydligen. Just nu har jag krupit tillbaka under den sten jag ursprungligen kom ifrån. Känns hemtamt, även om min ambition är att ta mig härifrån. Och det verkar jag få göra ensam. Igen.
Det började illa, och jag borde förstått att det skulle gå åt helvete. Men inte då, naiv är mitt förnamn. Kom en halvtimme försent till Slussen och jag kom utan pengar och utan att ätit lunch. Men söta Lisa hade köpt en Toblerone åt mig och hade pengar till Djurgårdsfärjan åt oss. Det var länge sen jag sist åkte med färjan, och denna gång var det riktigt trevligt att åka. Hon satt ju brevid mig och log.
På chokladmässan provade vi choklad med både det ena och det andra iblandat. Men trots allt gott med både sött och salt, precis som fröken själv, blev det en sur eftersmak. Det var inte bara för att vi ätit för mycket choklad och mådde lite illa av det, någon hade fått för sig att det nu fick det vara nog. Det skulle aldrig bli vi två. Choklad har aldrig smakat så bittert som nu, oavset procenthalt. Riktigt äckligt smakade det.
Hon säger att jag är som den bror hon aldrig fick. För att vi är så lika, vi tänker likadant och lika fort. Säger vad vi tycker, lika fort. Därför vill hon vara min syster. Och som syskon försöker man hjälpa varandra i trångmål, som med kärleksbekymmer. Tyvärr tillhör hon den typen av kvinnor, som när de kommer för nära och börjar få känslor, blir rädda och drar sig ur. De börjar övertolka allt vad den andre säger och skriver, börjar hitta fel. Allt för att få anledning till att avsluta affären. När de i själva verket innerst inne vill komma ännu närmare. Men de vågar inte, för de är rädda att komma nära och därmed bli sårbara. Det enda de gör, är att göra sig själva illa och därmed uppfyller de sin egen profetia. De blir sårbara i sin ensamhet. Därför sa jag till min nya syster att hon skulle ringa upp sin dejt och säg att hon vill fortsätta att träffas och se vad som händer. Utan att tänka för mycket, utan bara följa med och låta känslorna styra. Det gjorde hon. Hurra söstra mi! Tyvärr ser jag ett liknande beteende hos annan person som jag håller väldigt mycket av, vilket drabbar oss båda.
Ord bara ord
ibland bara tomt prat
betyder ingenting
Ord falska ord
lömska bakom min rygg
förgiftade med svek
Ord lena ord
smekningar mot min kind
vaggar mig stillsamt till ro
Ord hårda ord
hård smärtsam käftsmäll
sänkte mig ner i fotsulorna