Ta seden dit man kommer, anser jag är en bra levnadsregel. Den försöker jag leva efter. Så gott det går. I somras gick det sämre när vi var i Paris, för jag kan ingen franska. Och inte begär jag att fransmännen ska kunna svenska, så det fick bli engelska. Och det fungerade förvånansvärt bra, kunde den man frågade inte engelska, skickade de fram någon som kunde. Så det var aldrig några problem någonstans att göra sig förstådd. Det tog bara lite längre tid och så fick man ha god portion fantasi. Vill man så kan man förstå. Så enkelt är det.
Fram till för ungefär tvåhundra år sen, var Finland en del av Sverige i över femhundra år. Inte tillhörde, utan var just en del, såsom Svealand är en del av Sverige. Fortfarande lär sig finnarna svenska i skolan och många kommuner är officiellt tvåspråkiga. Vilket märks på alla skyltar i dessa kommuner, som är på två språk. Svenska ska alltså i teorin vara gångbart i Helsingfors. Trodde jag.
Vi var inne på (svenska) Stadium och skulle fråga om en hockytröja Klonen ville ha. Ställde min fråga på svenska (såklart) till en kille och en tjej, och båda svarade på engelska. Eller rättare sagt, på bräkig amerikanska. Stôni som jag är, fortsatte jag prata på svenska. Och personalen fortsatte bräka på amerikanska. Uppenbarligen förstod de mig, men vägrade tala svenska.
Efter ett tag i samtalet, började jag le, tyckte det hela var tragikomiskt. Här är vi i Östra Sverige och får svar på engelska av folk som uppenbarligen kan svenska. Har anglofieringen gått så långt att man ska få svar på amerikanska i Sverige?