Sverige är ett u-land om man vill ta med sig cykel på tåg. Som ett led i regeringens mål att minska koldioxidutsläppen, tycker jag att de borde främja tågresandet för bilåkandet. Men icke då, det är helt förbjudet! Regeringen är köpta av bilindustrin och då måste vi som har cyklar i bagaget välja bilen. Så vi klämde in tre cyklar och två gubbar i en SAAB 9-5:a för färd mot Göteborg. På låga varv morrade bilen som en lungsjuk gädda, men vid högre varv pinnade den iväg duktigt utan problem.

Dock uppskattade inte polisen i Jönköping den Saabens välvilliga egenskaper, vi blev invinkade av en mc-polis på motorvägen. Han gjorde ett mycket nervöst och osäkert intryck, vinglade omkring framför oss på vägrenen utan att kunna bestämma sig för om vi skulle stanna eller inte. När vi väl stannat, tog det honom flera minuters letande innan han hittade knappen till blåljusen på motorcykeln. Han påstod att jag hade kört 115 km/h på motorvägen med 90 som gräns. Men jag nekade, jag var övertygad om att jag inte kört fortare än 100 enligt mätaren, samt att den täta trafiken inte tillät sådana höga hastigheter. Så det blev en vinglig och osäker resa iväg till han kollegor en bra bit bort som hade prickat av vår hastighet med radarn. Där visade ett befäl upp ett hanskrivet protokoll, vilket jag ifrågasatte nogrannheten på, varvid jag fortsatte att neka till 115 km/h. I sina försök att övertala mig att skriva på boten, demonstrerade befälet sin radar. Han visade alla handgrepp, och berättade hur de kalibrerade den i sitt garage. Det lät ju nästan som en trygg kalibrering. Sen skulle jag försöka ta en bils hastighet på vägen bredvid, men den funkade inte. Den “fastnade” inte på bilen, hur jag än försökte. “Jodå, det ska du, sa den välvilliga polismannen ihärdigt flera gånger”. Han startade om radarn, men den larmade om “batteri low.” Jag började känna mig mer och mer övertygad om polisens noggranna mätningsutrustning. Kan de verkligen mäta min hastighet korrekt med en radar som inte kan fånga hastigheten på en bil med lågt batteri?

Men jag fortsatte neka till 115 km/h men erkände fortkörning på strax under 100. Det verkar som de är vana att alla skriver på när de visar upp radar, noteringar och allt. Folk blir väl rädda och skriver väl på vad som helst i princip. Men jag nekade och gjorde det besvärligt för dom. Så det blev rapportskrivning vilket polisen inte direkt jublade över. Undrar inte om den osäkre mc-polisen var bög? Han ville veta både mitt civilstånd och inkomst.

Visst, kunde jag erkänt allt direkt, men då hade jag fått en bot och ett betalningsföreläggande inom 30 dagar. När jag satt där i bilen och väntade på att den nervösa mc-polisen skulle komma till vår bil, hann jag snabbt resonera alternativen med mig själv och Fredde. Nekar jag, får jag iallafall respit att betala tills det gått upp tills tingsrätten, och det kan ju ta flera månader. För några 2 800 kronor har jag inte denna månad.

Så här efteråt hade det blivit billigare att ta tåget iallafall med cykeln i två sopsäckar. Samtidigt som jag är glad att polisen inte prickade in mina 150 km/h norr om Jönköping.