cykel, fôlk

Halvledare

1 kommentar

Om nu säkerheten på Fredrikshofs träningsrundor och i mastergrupperna på Vätternundan är prio ett, varför åsidosätter ledarna det?

Det var de mest orutinerade cyklister jag varit med om. De ger inga tecken för potthål eller hinder i vägbanan – körde ner i flera hål och höll på att kollidera med kantstenar flera gånger, de kör hejdlöst mot stopplikt, vinglar omkring i sidled, håller inte sin plats i klungan eller väntar inte in de som blir efter. Är det första gången de cyklar överhuvudtaget? Vi måste kunna lita på varandra i en klunga, de längst fram är våra ögon.

Och de här ska jag cykla 30 mil med nästa helg?! För första gången är jag rädd när jag cyklar. Det kommer bli olyckor med sådana här stollar som inte följer trafikregler eller tänker på gruppens säkerhet, utan bara skiter i andra.

Sa till en ledaren att det här var det värsta träningspasset jag varit med om hos Fredrikshof. Inte konstigt cyklister och Fredrikshofare får dåligt ryckte. Ledarna ska vara förebilder och föregå med gott exempel, tyvärr var de inte alltid en förebild.

Är det säkerheten som går främst, får det fanimej ske en uppryckning!

cykel, fôlk, känslan

Lycka till

Lämna en kommentar

Blev tyvärr en olustig avslutning på gårdagen. Jag som varit på gott humör och riktigt upplivad senaste veckan, trots förra veckans bekymmer. Ville bara vara vänlig och framföra mina peppningar och lyckönskningar, men blev avvisad. Nåja, kan ju inte tvinga mig på mina vänliga och uppmuntrande ord på andra. Vill de inte så slipper de. Men jag hoppas iallafall att det går bra på alla sätt till helgen.

Kände mig varm när jag vaknade trots att jag sovit med öppet fönster. Undrade om jag hade feber, men nu har det gått över, så det var nog ingen fara. Sitter nu med ögonen i kors och lapar min latte, sovit grymt dåligt och vaknat förtielva gånger utan någon riktig djupsömn. Och andra sidan ville min kropp sova två timmar längre igår. Så det jämnar säkert ut sig i längden. Bara jag ligger på plus inför min debut på Vätternrundan. Tror inte jag kommer sova mycket natten innan, nervositeten kommer att göra sitt, samt att starten går klockan 4 på morgonen. Får väl helt enkelt peppa mig själv och lycka mig till.

cykel, hälsa

Brott och straff

Lämna en kommentar

Ibland kommer straffet för ens dumheter först en lång tid efteråt. Ibland slår det till direkt. Måste varit trött eftersom jag cyklade till jobbet i bomullskalsonger häromdagen. Och straffet dröjde inte. Det slog till med all kraft redan på vägen hem. En stor fet finne hade uppenbarat sig på vänster skinka, precis vid sittknölen. Det var oskönt att cykla hem sittandes på den. Riktigt smärtsamt.

livet

Borde

1 kommentar

Det finns så mycket som ”borde vara” på ett visst sätt för att vi ska kunna känna oss till tillfreds. Jobbet borde vara på ett sett, livet borde tagit en annan väg, flickvännen eller pojkvännen borde sagt eller gjort si eller så, kärleken borde kännas på ett visst sätt. Först då kan vi vara nöjda eller lyckliga.

Vi tänker ofta på hur livet borde vara och missar kanske att leva livet som det är. Varför sträva efter det vi inte har istället för att uppskatta det vi har? Det handlar nog om förväntningarna vi har på oss själva, eller andras förväntningar på oss (eller vad vi antar att de förväntar sig av oss), eller våra förväntningar på andra. Vi kanske ställer för höga krav på oss själva och andra, förväntar oss mer än vad som är nödvändigt för vi egentligen ska vara nöjda och lyckliga?

Det är inte alltid lätt alla gånger, men jag försöker leva i nuet och uppskatta det jag har just nu. Inte önska ett jobb jag inte får, inte längta efter en kvinna jag inte ens träffat, inte sukta efter en cykel jag inte har råd med. Utan uppskatta mitt nuvarande jobb, älska den kvinnan jag har för stunden eller cykla på den cykeln jag har idag.

Slappna av och leva i nuet helt enkelt! Svårare än så borde det inte vara. Borde…

cykel

Repetition

Lämna en kommentar

Det var kallat till träning med Fredrikshofs sub11-grupp för att vi skulle få känna på varandra inför Vätternrundan. Det kändes riktigt bra, solen sken och motvinden var inte allt för grym. Lite ovan att cykla i klunga. Av diverse olika skäl, har det har det bara blivit en enda gruppträning för mig iår. Inte bra, men det gick bra.

Det var några starka i gruppen som inte skulle köra i vår subb11-grupp på Vättern, som hade svårt att respektera det stipulerade snittet på 30. De spurtade i varenda backe, så många av oss drog onödigt på oss mjölksyra. Efter Gnesta tog det ut sin rätt. De första 14 milen fram till Gnesta snittade vi runt 29-30 km/h, men de sista 6 milen efter Gnesta låg snittet bara runt 26. Stundtals låg vi och matade runt 35-40 km/h och det var inte problem alls för mig. Utan det var det där med uppförsbackarna. Det gäller att hålla igen i uppförsbackarna, så vi inte drar på oss mjölksyra i onödan, för då sjunker maxhastigheten och snitthastigheten rejält för resten av rundan. Ledaren var på de starka flera gånger, men det är svårt att vara stark och snabb och hålla igen. Förty är det fruktansvärt onödigt. Ledaren poängterade det efteråt.

Lunchen intogs i Sillekrog, där de bara hade en micro att värma lasagnen till 15 hungriga cyklister. Och ändå var lasagnen bara halvljummen. Typisk sunkig vägkrog utefter E4:an. I Gnesta var fiket stängt! Men ägaren var där och satte på kaffet och sålde gårdagens utmärkta wienerbröd som vi intog på bakgårdens fina lilla park.

Nu är frågan, orkar jag hålla detta tempot i 30 mil? Jag orkar hålla det i 20 mil, om vi bara håller igen i uppförsbackarna. Det planeras en ny chans nästa söndag. Då fan får de hålla igen i backarna, jag vill inte cykla i flera timmar med gnagande mjölsyra.

livet

Kanske däråt

Lämna en kommentar

Det finns bara tio gator i Kärrtorp, därför borde jag veta vad de heter. En man stannar sin bil och frågar:
– Var ligger Arkövägen?
Jag svarar med en axelryckning:
– Jag vet inte, jag är nyinflyttad!
Så tänker jag efter. Jag har bott här i åtta år…

cykel, hälsa, känslan, kärlek, livet

Borttappad motivation

3 kommentarer

Måste ha glömt något i Helsingborg. Sex dagars frånvaro från all form av cykling har satt sina spår. Förra veckan kunde jag ensam utan problem stundtals ligga och cykla snabbare än 32 km/h, med ett snitt på över 27 km/h. Men i onsdags hade jag problem att överhuvudtaget orka driva upp till 28 som max. På söndag är det sista chansen att certifiera sig för att få cykla i mastergrupp med Fredrikshof på Vätternrundan. Min ledare i min grupp har utannonserat en tur på söndag på 20-25 mil där vi ska hålla vårt planerade snitt på 30 km/h. Förra veckan hade jag sagt att det är inga problem. Men idag känner jag mig inte lika självsäker. Ska ut på en tur idag, där jag ska maxa järnet och ta det lugnt imorrn lördag. Hoppas att jag därmed kan återfå förra veckans toppform och motivation. För jag har varken ork eller motivation längre…

Det är för mycket känslor som bubbla runt i magen och tankar som snurrar i hjärnan. Var nära sätta mig vid vägkanten i onsdags för att bara gråta och skrika ut min förtvivlan. Jag har helt enkelt tappat all form av motivation till att cykla fort, cykla i grupp eller överhuvudtaget göra nånting alls. Jag vill bara kokonga mig i några veckor tills mina känslor återtagit den normala formen av granit. Bli hård och okänslig och bara ägna mig åt cykling. Det är bara två veckor kvar till Vätternrundan och jag börjar känna en viss form av stress och oro över om jag överhuvudtaget ska klara mig runt de där 30 milen under 11 timmar så som jag mår nu. Fan!