Läser i DN att Schweiz äldsta har dött, vid en ålder av 112 år. En anmärkningsvärd ålder! Men en hög ålder är inte så eftersträvansvärt i sig tycker jag. Viktigare är att jag är frisk så länge som möjligt, vill inte dö som ett vårdpaket. Full fart ända in i döden helt enkelt, varför bromsa sig död?
Men, åter till ämnet. Om nu den äldsta har dött, så har den näst äldsta blivit äldst. Därmed lever den äldsta. Den äldste kan aldrig dö!
Det tog tre månader för dig att säga du var kär i mig. Då vågade du inte se mig i ögonen.
Det tog tre minuter för dig att säga det var slut. Då vågade du minsann se mig i ögonen.
Varför var det svårare att stå för de positiva känslorna än för de negativa?
Länge sen jag vaknade ensam en lördag. Högst ovant och… tomt. Lite lukt dröjer sig dock kvar på hennes kudde. Snart är även hennes dofter borta och kvar finns bara de sköna minnena.
Det snackas, tôlas, pratas, divideras, diskuteras, konstateras mer i sportstudion, än vad de visar verklig sport i tv. Det är vad våra licens- och skattepengar går till, betala arvode till folk som lider av oral inkontinens.
Inte förrän jag tog av mig cykelskorna kände jag hur kalla tårna var. Det var inte en lång tur, bara 2 mil, men med minus sju räckte det ändå för att kyla ned tårna. Haltade runt för att få upp värmen då Kaxmoppsen ringde och undrade vad jag pysslade med eftersom jag stönade och stånkade. Hoppas hon gick på att det var värmen jag försökte få upp?
Nu tycker jag det får vara nog helt enkelt! Nu får fröken Tö komma och sopa iväg kung Bore!
Är det alltid rätt när det är lätt eller att göra det lätt för sig? Tja, varför inte. Varför ska vi behöva stå ut med att stånga oss blodiga eller kämpa oss trötta? Det handlar om att leva, älska, njuta och må bra! Eller hur? Så självklart väljer vi den lätta vägen när allt flyter på utan några större ansträngningar.
Men är det moraliskt rätt att alltid välja den lätta vägen? Är det rätt att bara apatiskt stå och se på när någon har ont? Att inte ställa upp och hjälpa, stötta och vårda någon som behöver tröst, stöd eller hjälp?
Vilken värld är det vi vill leva i egentligen? Vill vi leva i en värld där vi bara egoistiskt tänker på oss själva, för att vi vill leva på det enkla och lätta sättet? Där vi struntar i hur andra mår?
Nej, sådan värld vill iallafall inte jag leva i. Jag vill leva i en värld där vi ställer upp och hjälper varandra när någon behöver tröst, stöd eller hjälp. Där vi bryr oss om hur andra mår. Det är inte lätt, det ska jag erkänna. Ibland känns det som jag inte räcker till, men jag försöker iallfall. Jag gör så gott jag kan för att ställa upp, trösta, stötta och hjälpa när andra har det svårt. Jag ger inte upp, aldrig någonsin!
Äntligen måndag, äntligen slut på förra skitveckan som var det överjävligaste på länge. En vecka kantad av problem med SJ, snö, Sofie, sorg, senfärdighet, smek, surhet, snor, sinnlighet.
Temat var åttiotal och jösses vad fantasifulla många var i sitt val av utstyrsel på festen igår. Det var touperat hår, rosa volangkjolar, lila benvärmare, zebrarandiga spandexbyxor, pudelrockarperuker, svarta slipsar, nitarmband och gudarna vet vad. Underligast var nog mamme som var utklädd till Hulken med trasiga kläder och allt. Det var hans åttiotal sa han. Själv körde jag med svart skjorta och vit slips. En slips som faktiskt var med då det begav sig på åttiotalet. Men jag undrar nog om vi inte alla missuppfattat det där med 80-tal, eftersom vi alla utom en var klädda som på 1980-talet. Han som verkat fattat det hela, var verkligen klädd som på 80-talet: som en romare i toga!
– Tror du det är så lätt att bara sluta, frågade han och sparkade med all kraft rakt i magen.
– Snälla sluta, det gör ont, stönade hon på marken. Sluta, du gör mig illa, fortsatte hon kvida av smärta.
– Det är inte bara att sluta, det är jättesvårt att låta bli, fortsatte han och sparkade till rakt i bröstet.
Vad är det för logiskt resonemang, att tycka det är svårt att låta bli att göra någon illa? Vad är det som rör sig i huvudet på någon som sparkar på den som redan ligger, trots att offret bönar och ber? Eller ekar det tomt i hjärtat i brist på empati?