Barn är ärliga. Till en viss ålder säger dom sanningar direkt till den det berör, medans många vuxna går bakom ryggen och snackar skit om andra. Barn är härliga, de vågar prova på, testa sina gränser.Vuxna har en tendens begränsa sig själva med ”det kan inte jag” eller ”det går inte” eller ”så har vi aldrig gjort förut”.
Här på lägret har vi alla kategorier av barn och vuxna. Vi har de ärliga, de raka, de krokiga, de böjliga, de nördiga, de pratiga, de tysta, de roliga, de lite tråkiga och några få ”normala”. Vad nu normalt är? Men så trist det skulle vara om alla vore likadana, vad skulle vi då prata om, vad skulle vi då diskutera, hur skulle vi då kunna utbyta erfarenheter med varandra? Leve mångfalden och acceptansen för varandras olikheter.
