När de gamla Klarakvarteren revs, blev många tusen människor både bostadslösa och arbetslösa. Klara var som en egen stad där folk arbetade, bodde, gick i skola, gifte sig. Ja, de levde hela sina liv i den stadsdelen. Klarabohemerna kunde man finna på ett kafé där de reciterade en dikt, eller bara strök omkring på de små gatorna. Men vid rivningarna fick de det svårt. Alla ölkaféer och små billiga hotell försvann. Bohemerna mer eller mindre försvann från stan. För här skulle det rivas! Det skulle rivas för stora sexfiliga gator lika sterila som motorvägar. För bilen skulle fram. Människorna var det inte så noga med. Bara bilen fick komma fram överallt.
Nu heter det City, det gamla Klara, och består bara av massa affärer och kontor. Inte en människa bor där, så på kvällarna är det tomt och ödsligt. Men på dagen är det full rulle, alla har ärenden till City och gatorna är överbelamrade av människor som irrar hit och dit. Tyvärr måste jag ibland passera City eller göra en del ärenden där. Men det är jobbigt, det är folk överallt, som knuffas och springer på mig. Gillar inte ohövliga människor som gör mig illa. Så jag försöker så mycket som möjligt undvika de stora affärsgatorna, och går på bakgatorna så mycket som möjligt. Där är det lugnt och skönt. Där kan jag slappna av. Och det är en del i projekt Bruse 2.0 eller Bruse Rebirth (välj själv vad som låter coolast), att varva ned, vara lugnare, inte irritera mig på småsaker eller på idioter. Men det är ett annan blogginlägg det.
Så ser du en ny bohemlik person stryka omkring på Klaras bakgator, är det bara jag som försöker hålla mig borta från folk och vara lugn.