Det är i svåra tider som det märks vilka som är ens vänner. Många har hört av sig och frågat hur jag mår. De ringer, skriver i bloggen, på diskussionsform, skickar e-post för att önska mig kry. Ja, de verkligen bryr sig om min hälsa. Jag blir rörd över folks omtanke och empati. Men så finns det de som inte hört av sig alls.

Lite med glimten i ögat, ringde Stefan nyss och frågade hur jag mådde. Men han ringde även för att med ett garv berätta att han ska ut och cykla i skogen. Jag blir inte ett dugg avis. Näe inte alls. För vad är en bal på slottet…