Efter bara ett dygn kan jag konstatera att påståendet “för att orka vara sjuk måste man vara fullt frisk” stämmer bra. Har legat vaken hela natten med fruktansvärda smärtor, jag har ömsom gråtit, ömsom skrikit ut min smärta. Citodon räcker inte alls för min kropp, har lika ont iallfall. Två inatt ringde jag sjukvårdsupplysningen och bad gråtande om hjälp. Det käcka svaret jag fick var att jag fick åka in till akuten! Att jag förklarade att jag inte ens kan gå på toa, utan kryper dit, hjälpte föga. Jag undrade om de inte kunde skicka en akutläkarbil, men nej, de har inget apotek med sig var svaret. Nähä, men vad fan ska man med en akutläkarbil till som inte har smärtstillande med sig?!

Imorse ringde jag närakuten på Nacka sjukhus, och efter en halvtimmes plågsam telefonkö, svarade de att jag ska åka in till dom. Är det ingen som har förståelse för att jag inte gråter i telefon för att det är kul, utan för att jag har fruktansvärda smärtor? Efter många om och med kom jag direkt till läkaren som skrev ut starkare morfin åt mig. Det samtalet tog max 20 sekunder! För att säkerställa att mitt lokala monopolapotek hade den medicinen inne försökte jag ringa till dom. Det tog en halvtimma innan jag fick svaret av en centralt placerad kundtjänst, att mitt apotek hade det inne. När jag frågade om hon med 100% säkerhet kunde säga att lagersaldot stämde, fick jag svaret att jag fick väl gå dit och fråga. Men snälla människa! Morfin får man för att man har oerhörda smärtor, då tar man inte en lustfylld promenad för att chansa. Efter mycket tjat fick jag henne att ringa och kolla med apoteket, och det stämde, det fanns inne.

Det var tur att jag inte börjat bygga nya cykelpoloklubbor av de två skidstavarna jag har hemma. De fick nu tjänstgöra som kryckor när jag staplade iväg till apoteket. För några kryckor skulle jag abslut inte behöva sa sköterskorna igår. Fast det ansåg läkaren. Konstig ordning där sköterskorna bestämmer. De hade väl trott att jag skulle ligga hemma med foten i högt läge. Men där trode dom fel. Ingen, inte ens jag, trodde väl att receptbelagda Citodon är som sockerpillar, och totalt verkningslösa för mig. redan imrose hade jag tagit hela min min dygnsranson av Citodon, så jag får inte ta några förrän imrogonbitti. Så det är tur att jag fick mer morfin. Trodde jag. Det varnades för dåsighet, så jag gick och lade mig och tänkte skönt, då kan jag få sova. Men inte fan kunde jag somna. Det smärtar fortfarande efter två timmar. Har jag fått ännu mer sockerpiller? Jag är tillbaka på ruta ett. Smärtan är fortfarande olidlig. Det lär bli en lång smärtsam natt inatt igen. Och imorgon får jag börja om och jaga hjälp. För jag vill sova!

Hur svårt att det vara att förstå att det finns människor bakom lidandet? Det är inte mer pengar, resurser eller anställda sjukvården behöver. Det är en jävla massa empati! Vi gör inte det här för skoj skull, vi är sjuka, har smärtor och behöver hjälp. Inte imorgon, inte nästa vecka, inte om ett år, utan nu! Hur svårt kan det vara att förstå det?