Jämtländska backar är inte som Södertörns backar. Hemmavid är de branta med ganska korta, så för det mesta går det att spurta uppför dom. Här runt Åre är dom kanske inte så branta i procent räknat, utan långa. Mycket långa. De kan vara flera kilometer långa. Och det var när vi kämpade oss upp mot krönet innan nedförsbacken mot Tennforsen som jag önskade en helt annan kassett med en eller två växlar till.

Det var det första intrycket av att cykla i Åre. Det andra intrycket är att det är väldigt vacker med sitt böljande landskap och öppna fält runt gårdarna.

“Vi måste spara benen till på lördag”, nöjde sig Gunilla med, med en lätt ton av tävlingsinstinkt. När vi vände vid Bodsjöbränna hade vi trots alla uppförsbackar och stigningar ett rullsnitt på 32 km/h. För så är det, efter en uppförsbacke kommer en nedförsbacke. Och de är ju då naturligtvis lika långa som uppförsbackarna. Så det blir ganska många och långa fartsträckor där tom jag slutade trampa för inte vurpa för en framrusande lämmel.

Vi avslutade det hela med en lugn tur in till Åre med glass och kaffe på torget och studerade folklivet som inte är det samma som på vintern. Folk är mer lättklädda.