Alla inlägg av Velonoir

Även här ute i Söderort

Utvecklingen går framåt även härute i Söderort. Men det började illa för några år sen, när Systembolaget stängde. Från att haft ett systembolag bara två minuters promenad bort, tar det numera en timme tur och retur in till Söder om jag ska handla sprit. Netto öppnade i systemets lokaler och det blev billigt att handla mat. Väldigt billigt. Men utbudet var därefter också, det var ofta som många varor var slut. Men så köpte Ica upp Netto och nu är det Ica nära i lokalerna. Kvalitén och utbudet höjdes rejält, liksom priserna. Tyvärr.

Imorse blev jag glad när jag var och handlade. Hittade baristamjölk i kylen! Perfekt till morgonlatten. Det är trivsamt även här ute i Söderort.

Ålderdomen ringer på

Mycket av anledningen till att jag började cykla för några år sen, var just för att hålla mig frisk och leva länge utan sjukdomar. Att leva länge och klara mig själv utan att behöva vara beroende av andras hjälp. Därför känns det lite som ett nederlag att behöva be om hjälp en sån enkel sak som att diska.

Till slut fick jag en firma att skicka någon att diska åt mig. Det kom en ung tjej och ställde sig och diskade min disk. Helt plötsligt kände jag mig oerhört gammal. Är det så här det kommer att kännas om fyrtio år, när en ung, snygg men okänd tjej ringer på dörren för att göra det jag är oförmögen till?

Så gick det i min iver att hålla mig ung och frisk. Jag blev fyrtio år äldre i ett nafs så fort jag öppnade dörren och släppte in den unga tjejen. Undrar vem som ringer på nästa gång…

Enehanda fattningsförmåga

Verkar som jag klarar det mesta med en hand, som att borsta tänderna, tvätta mig (om man bortser från att vänsterarmen bli oren), klä på mig, göra espresso, koka gröt och äta densamma. Är även fullt kapabel att äta lagad mat på lokal. Jag till och med lyckades fylla två tvättmaskiner, torktumla kläderna efteråt och hänga upp dom på torkställningen med bara vänsterhanden.

På dagens besök hos sjukgymnasten fick jag tillsägelse att inte använda högerarmen till nånting alls överhuvudtaget på en vecka. Vilket innebär att jag bli hemma från jobbet en vecka till. Men nu får jag lite hushållspraktiska problem. Jag behöver diska. Idag! Och för det behöver jag verkligen två händer.

Ingen kompis kan hjälpa mig, och hur kul är det, att diska någon annans disk? Provade att ringa socialtjänsten, men det var så byråkratiskt. Först måste de göra hembesök, sen en utredning, sen ta ett beslut. Hembesöket kunde de göra tidigast nu på måndag. Sen ska då byråkratin ha sin gång. Jag lär väl få hjälp från dom när jag är fullt återställd i oktober.

Provade att ringa några privata hemtjänstserviceföretag, bland annat ett som finns i mina kvarter. Jag är villig att betala, bara jag får det diskat idag. Men ingen kunde komma redan idag. Trodde privata företag ville tjäna pengar. Så fel jag hade.

Imorgon bitti åker jag till min Elin. Därför kan jag inte beställa diskning imorgon. Så när jag kommer hem på söndag lär jag väl mötas av ett morrande monster i diskbaljan.

Svälja prestigen

Ett år cykelpendlade jag hela vintern, i ur och skur, i snö och slask. Det gick bättre än vad jag trodde det skulle göra. Men det slet på både kropp och cykel, så jag gör det inte nåt mer. Utan jag köper SL-kort cirka tre månader på vintern och åker tunnelbana istället. Men mellan mars och december cyklar jag alltså till och från jobbet varje dag. Med få undantag, cyklar jag även alltid och överallt om jag ska nånstans varsomhelst i Storstockholm. Oftast går det fortare än med kollektivtrafiken och det är både billigare, hälsosammare och miljövänligare.

Hos sjukgymnasten idag, frågade jag när jag får börja cykla igen. Troligen kommer det att dröja två veckor innan jag överhuvudtaget kan börja cykla igen trodde han. Men vi får se kommande vecka hur det artar sig, fortsatte han och gav mig en ny tid för återbesök om två dagar.

Med tunga steg och med svansen mellan benen gick jag därefter och köpte mig ett 30-dagars SL-kort. Vilken prestigeförlust, köpa ett SL-kort mitt i augusti!

Vilse i pannkakan

Efter sexton år i Stockholm tycker jag att jag hittar bra i stan. Tycker mig känna till de flesta gatorna, många av busslinjerna och alla tunnelbaneuppgångar. Men idag på väg till sjukgymnasten vid Östermalmstorg, insåg jag att jag hade fel. Satt försjunken och läste och märkte inte att jag var framme förrän tåget började åka vidare. Fick åka en station för långt och ta nästa tåg tillbaka. Kände mig som en turist, i min egen stad.