Kategoriarkiv: familjen

DFL

Trots att jag faktiskt inte ansträngde mig för att komma sist, utan kämpade på en cykel jag inte cyklat på 15 månader – så äntligen blev jag Dead Fucking Last vid årets SM i singelspeed! Jag är ånyo sämst i Sverige på singelspeed.


Från vänster: vinnaren av balanstävlingen, Åberg; DFL Bruse; herrmästaren Dag; dammästaren Amelie tillika vinnaren i förklädnad. Ingen ställde upp i juniorklassen, den tilltänkta spelade hockey på en vind!

Första spårvagnen på 43 år

Klockan 5:15 avgick första ordinarie spårvagnen i Stockholms innerstad på 43 år. Självklart var vi tidigt ute i vagnhallen redan halv fem och var med på hela utryckningen. En samling diggare hade samlats, liksom trafiklandstingsrådet tillika ordförande i SL Christer Wennerholm. Helt plötlsigt har valet till landstignet och kommunfullmäktige blivit enklare än någonsin. Vill jag ha mer spårvägar i Stockholm finns det bara ett parti som saluför den lösningen. Det är moderaterna. Sossarna är mot spårvägar helt och de andra, inklusive miljöpartiet (!) är tveksamma. Tack Christer Wennerholm och Sten Nordin att ni gjort mitt val enklare.

Jag köpte den första spårvagnsbiljetten på 43 år. Nu kommer jag få ligga.

Tråkigt besked

Tyvärr, sa hon med eftertryck på engelska, det är fullt i ekonomiklass, går det bra att sitta i bussinesklass? Det tog några sekunder innan jag fattade vid incheckningsdisken på Prags flygplats och svarade ja, vi får väl stå ut. Istället för halvtråkiga torra baguetter som vi fick på nedresan, fick vi varm mat, med sallad och efterrätt. Till det var det vin samt till kaffet fick jag en liten whisky. Värst var väl den vita linneduken de lade på det lilla nedfällbara bordet. Klonen var alldeles till sig i upphetsning där vi satt som små kungar på tredje raden med extra breda säten. En värdig avslutning på en underbart trevlig resa till Prag.

Alltid något

Vi brukar säga att det är alltid någon som vi glömmer när vi reser. Vi har det på känn redan i trappan men kommer inte på det. Det dröjde ända till Arlanda innan jag kom på var det var. Mobilen ligger kvar på köksbordet! Hade laddat över musik att ha att lyssna på när jag väntar på att Klonen ska vakna. Men det som kan bli mest kritiskt är om vi tappar bort varandra i Prag och inte kan nå varandra. Så vi drog upp några riktlinjer. Tappar vi bort varandra i ett hus, så möts vi vid samma entré vi gick in genom. Om någon åker iväg med en spårvagn och den andre blir kvar, så hoppar den som åker iväg av vid nästa hållplats och väntar in den som blev kvar. Om inget av detta fungerar, möts vi vid hotellet. Nu återstår att se hur stor absintens jag får av att vara utan telefon i tre dagar.

Tomt

Nästan på timmen åkte han hem efter tre veckor. Det har varit tre veckor fyllda av värme, både fysisk och meteorologisk, samt en hel del spårvagnar. De två första veckorna var vi i Malmköping och blev i stort sett uppätna av de myckna myggen. Sen sen vecka hemma i en bostad som en fuskfinsk bastu. En semester i avkopplingens och lugnets tecken, ingen jäkt, ingen stress. Lugnt och sansat. Om en månad tar vi semester del II i en vecka, fylld av äventyr. Men tills dess är det förbannat tomt utan honom. Fan!