Det måste vara den nya kvinnofällan, trafiken. Vägar, gator, cykelbanor och gångbanor är inte alls anpassade efter kvinnorna och deras behov. Det är ju alldeles för mycket begärt att de ska behöva vrida på huvudet åt båda hållen och se sig för innan de kliver ut i körbanan. Vad tänker trafikplanerarna på egentligen? Trafikmiljön måste omedelbart anpassas för kvinnor, så de slipper se sig för och kan kliva rakt ut i cykelbanor och rakt ut framför tunga lastbilar med sina barnvagnar före, utan att det händer något. Tänk att som kvinna inte behöva ta ansvar för sina egna handlingar. Vilket paradis det vore.
Kategoriarkiv: fôlk
Ett rum fyllt av tid
Tiden är för mig som ett tredimensionellt rum, som kan fyllas med flera aktiviteter samtidigt. Eller som flera raka tidslinjer bredvid varandra, där jag kan göra flera saker samtidigt. Exempelvis så kan jag cykla samtidigt som jag umgås med någon. Behöver inte cykla först och umgås sen. Jag gör det samtidigt och har kul. Eller umgås med min kära samma dag som jag både jobbar, tränar och kultiverar mig. På samma dag! Många verkar bara kunna göra en sak per dag; ena dagen är det jobbdag, andra dagen dejtdag, tredje träningsdag, och så vidare. De klarar inte av att göra flera saker samma dag.
De ser tiden som en enda rak linje, ett platt sträck, åskådliggjord i en pappersalmanacka. Där händelser och aktiviteter radas upp efter varandra. De gör sakerna sekventiellt, efter varandra, en efter en. De ser inte tiden som något dynamiskt där skeenden förekommer parallellt, utan platt som väggalmanackan på köksväggen. Att se tiden så platt i bara två dimensioner, gör att dom bara kan göra en sak i taget. De kan inte kombinera flera aktiviteter och göra dom samtidigt. Skulle jag göra så, se tiden som något linjärt och utföra allt sekventiellt, skulle inte tiden räcka till för mig. Och det är väl det som är problemet för många människor, de känner att tiden inte räcker till.
Konstant förlorare
Någon hade fått för sig att det hela var en tävling. Inte vilken tävling som helst, där det handlar om att var snabbast, komma först eller vara snyggast. Utan det gick ut på att tycka lika mycket. Vad är det för jävla tävling? Jag tycker alltid för mycket för fort om andra, så jag kommer ju förlora innan jag ens kommit till arenan. Vad är det för sport?
Grus i maskineriet
Cykeln är väldigt grusig. Och det bara efter att det regnat två dagar. Gatukontoret sopade väl upp allt grus i mars efter vinterns sandningar? Inte då, det är massa grus kvar här och där på gatorna. Och när det regnar, sprutar det upp på cykeln. Jag har ringt flera gånger och felanmält, att de bör sopa ordentligt efter sig. Men att sköta sitt jobb, är för mycekt begärt nuförtiden. Istället får jag stå ut med att mina lager och kedjor slits ut i förtid av allt grus. Och snart är det vinter igen, då börjar det om…
Tomt skryt
DN skryter både i sin tidning och på webben, att det är succé för DN på söndagar. Må va hänt. Men snälla DN, jag skiter i hur bra ni själva tycker DN är, börja med att leverera alla delar på morgonen istället för att skryta. Min frukost blir så tom utan adekvata delar.
Utan
Det märks att det är ett konferenshotell, inte ett vanlig hotell. Det verkar funnits ett tag, men undrar iaf om det är nyöppnat. Vissa saker sköts lite väl orutinerat. Som att sätta på bastun 20 minuter innan vi ska bada. Vad är en relaxavdelning med en bubbelpool utan bubblor och en bastu utan värme? Nada.
Är det alltid så här?
Är det en slump eller är det alltid så här? Åker tunnelbana ungefär fyra gånger per månad, och då är det alltid stopp eller förseningar. Det kanske är en slump, att det alltid händer när jag åker. Det kanske till och med bara händer när jag åker, och alla andra tusentals avgångar är i tid. Vad vet jag. Förty är det ett faktum, att mina slumpmässiga resor alltid drabbas av förseningar eller som imorse, av stopp. Ett stopp som innebar att en femtonminuters resa tog 40 minuter med oändliga byten mellan bussar och långa promenader med en smärtande tå. Därför dristar jag mig i sann konspiratorisk anda, att dra slutsatsen att det alltid är så här. Det är alltid förseningar och stopp i tunnelbanan. Jag är bara lyckligt omedveten om dom när jag cykelpendlar. Och det är nu jag börjar fundera på hur jag ska vinterutrusta cykeln, för jag tänker inte stå och vänta en kall vinterdag på ett obefintligt tunnelbanetåg.
Hälsans dag
Det var inte förrän jag kom ut på gatan med cykeln, som jag förstod varför det var så tyst på morgonen. Det är alltid tyst och lugnt i mitt hus på morgonen, men idag var det ovanligt tyst och lugnt, nästan så jag kunde gripa tag i lugnet. För där på trottoaren stod en lång kö av människor som väntade på ersättningsbussen för tunnelbanan. Då förstod jag vad tystnaden berodde på, det var frånvaron av tunnelbanetågen. Tåg som passerar mitt hus var tionde minut i vardera riktningen, men som jag aldrig annars hör, de har alltid funnits där. Men nu när de inte gick, var frånvaron och tystnaden så påtaglig. Vad fort man vänjer sig vid ljud.
Tydligen hade det varit stopp en längre tid och folk verkar ha gett upp att vänta på ersättningsbussarna. På vägen in till stan var det lämmeltåg av promenerande människor. Hela vägen från Sofielundsplan utefter Nynäsvägen och över Skanstullsbron var det promenerande människor. Och de verkade inte lida, de verkade må riktigt gott i den svala morgonluften. Stockholmarnas hälsotal måste slå nya rekord idag, med så många promenadkilometer avverkade på samma morgon. Själv cyklade jag med ett lyckligt leende till stan, helt oberoende av Europas sämsta lokaltrafikföretag.
Försöka duger
När Klonen var liten och behövde hjälp, sa jag alltid att ”försök själv först”. Sen om han inte klarade det, gjorde jag det inte åt honom, utan hjälpte honom att göra det. Försökte lära honom att inte ge upp, att man alltid måste försöka. Att det aldrig går om man ger upp innan man ens försökt. Därför förundras jag över folk som ger upp innan de ens försökt, sådana som bara säger ”det är ingen idé” eller ”det går inte”. Hur kan dom ge upp innan de ens försökt? Vad är de rädda för? Är de rädda för att misslyckas? Det är det som gör att vi utvecklas, att våga försöka och sen kanske misslyckas för att dra erfarenheter av det till nästa gång. Om man aldrig försöker kan man heller aldrig vinna något.
Att inte ens försöka, är att inte vilja. Och så kan det vara, ibland vill man inte. Men då är det bättre att säga det, ”jag vill inte”. Istället för att skylla på att det inte går. För om man verkligen vill, så försöker man. Så enkelt är det: vill man så kan man! Vill man inte ens försöka, då går det aldrig, och då kan man lika gärna lägga ned. Varför slösa tid och energi på någon som inte vill?
Va?!
Ordväxling på 7-eleven när jag skulle betala mjölken.
– mummel mummel, killen i kassan säger nåt ohörbart
– va sa du, frågade jag
– mummel mummel, igen
– jag hör inte vad du säger för att eran musik är så högt på, säger jag med hög röst
– va säger du? frågar killen i kassan
– just det, exakt! svarar jag och går därifrån