Vaknade nyss med en fadd smak i munnen. Det var inte segerns sötma, det var en bitter eftersmak. Helgen var underbar på många sätt och vis; många trevliga människor, god mat, hög stämning och mycket cykling. Avslutningen igår kväll kunde gärna fått vara i samma sköna stil. Efter några glas vin rann allt bara rakt av mig och ned genom parketten till grannarna under. Fastnade i soffan halva natten och det blev inte mycket kvalitetssömn inatt. Just nu känner jag mig både mentalt, fysiskt och emotionellt tom. Behöver påfyllning…
Kategoriarkiv: känslan
I skolbänken igen
Sitter i skolbänken igen, är på utbildning. Eller kanske jag ska säga fortbildning? En återupprepning av fjolårets hårda kurs i konsten att vänta. Ska lära mig vänta igen, vänta på något som jag vet är trevligt. Likt ett spänt barn den 23:e har jag tjuvtittat lite och jag vet att det är något fint som väntar. Det är underbart, det är både söt och salt. Vilket är en utmärkt kombination.
Hav tålamod säger folk, lättare sagt än gjort. Vill glida fram tillsammans i en komfortabel fart, känna rörelsen av framåt. Hela tiden komma någonstans och se nya vyer, inte ligga på bromsen. Har dock legat på rulle några gånger, så vi rör på oss. Sakta men säkert framåt. Men jag har inget val, eller det har jag visst. Jag gör ett medvetet val, jag ska lära mig det där igen, det som är så svårt. Tålamod. Det är som i Carlsbergsreklamen, ”worth waiting for”.
Ovan tomhet
Fort går det, att vänja sig vid nya vanor. Märkte det när jag vaknade ensam imorse. Det fattades något vid min sida. Någon var inte där. Men snart är det utfyllt igen, tomheten bredvid i sängen.
Snuvad igen och fortfarande
Klonen var den ende startande junioren, så höll han sig bara på banan utan att göra sig illa eller krascha cykeln, så var juniormästartiteln hans. Och Amelie behövde inte heller kämpa hårt för att knipa titeln mästarinna, ensam som hon var i damklassen. Kampen på SM i singlespeed stod därför mellan herrarnas mästartitel och DFL. Första heatet gick ut på att när den som ledde hade kört 40 minuter, skulle alla sen köra ett varv till på den tre kilometer långa tekniska banan. Då varken jag eller Klonen hade anledning att vara snabba, tog vi det lugnt, så första varvet tog 41 minuter. Under tiden hann de andra köra tre fyra varv. Kampen var hård i början mellan mig och Mike, flerfaldig DFL. Men han tröttnade väl på att vänta på oss och körde före. Men det fick jag igen i anda heatet.
Andra hetat var en rolig överraskning, startfältet delades in i sex grupper som skulle starta med 30 sekunders mellanrum. De som hade kommit först i första hetat, fick stå i sista startgruppen! Och helt plötsligt upptäckte vi som satsat på DFL och hade kommit sist i första hetat, att vi var stående i första startledet. Vilken taktik skulle jag lägga upp nu tänkte jag? Satsar jag hårt på den avkortade banan och inte släpper förbi någon på de smala stigarna, kan jag ju knipa mästartiteln! När jag hade kommit 200 meter, blev jag omcyklad av andra startgruppen, så den planen föll direkt. Kampen föll istället mellan mig och Thomas, som absolut inte ville ha mig bakom sig. Vi stod länge och trackstandade före mål innan han tröttnade och jag gled över mållinjen som DFL. Trodde vi… Då dök Mike upp med sin plunta i högsta hugg och med ett nöjt flin. Någonstans hade han gömt sig i skogen och inväntat rätt tillfälle. De är sluga de där britterna, konstigt att de behövde hjälp av amerikanarna för 60 år sen.
Återigen snuvad på DFL, och som Mike sade igårkväll på hotellet ”det krävs lång träning”. Får lägga mig i hårdträning inför SSSM09 som blir i Karlstad. Ikväll får jag trösta mig med en snuvig bekantskap. Blir en skön avslutning på helgens flängande.
Morgonlust
När inga tunnelbanetåg går pga strömavbrott och biltrafiken står still, då känns den sexgradiga morgonsvalkan riktig skön när den nyper tag i öronsnibbarna. Vällustig morgoncykling.
De magiska sofforna
Det finns soffor som är magiska. Såna där soffor som förvandlar mig när jag hamnar i dom. Som får mig att totalt slappna av i både kropp och själ. Hjärnan går ned på lågvarv och hjärtat känner sig omlindad av en genuin skön värme. Hela jag blir lugn. Kanske kan soffornas magi bero på dess ägarinnor. När jag hittar sådana soffor vill jag aldrig resa mig upp och gå därifrån. Jag vill sitta där för evigt och bara njuta av livet.
Hemmamatch
Vaknade i min egen säng imorse, efter några dagars turné på kända orter. Det kändes lite ovant, men skönt.
Önskan om nya OS-grenar
Det borde införas två nya grenar i OS tycker jag, med tanke på deras popularitet. Den ena grenen heter Fly från sig själv, där det går ut på att rusa genom livet så jävla fort och försöka undvika att ens egna tankar och känslor hinner kapp en. Den andra grenen heter Jaga ikapp sig själv (vilken är raka motsatsen, men ganska lika ändå), vilken går ut på att försöka fånga sig själv och sina egna tankar och känslor som försvinner iväg okontrollerat. Själv utövar jag sporten Här & Nu, där man står stilla och lugnt bara är sig själv med sina egna tankar och känslor.
Yatzyfrukost
Den överenergiske sexåringen ville spela Yatzy istället för att äta upp sin frukost. Istället för att låta mig se mtb på tv. Istället för att låta mig njuta av dagen efter. En ovanlig morgon där jag njöt av lugnet när han förlorade och njöt av att se hur hans mor stökade runt med hushållsbestyren. Bara låg i soffan och existerade. Njöt av känslan av att bara vara manlig.
Den Onämnbara
Det har hänt förut, men den här gången hann jag observera de små varningsklockorna. Det kanske bara var jag som överreagerade, men jag vill inte vara Den Onämnbara några fler gånger. Den Onämnbara, den som hon inte berättar för sina vänner om, som varken nämns vid namn eller ens som företeelse i sin blogg, som hon inte vågar gå i hand med på stan, som hon inte ens vill gå bredvid bland folk. Den som hon helt enkelt skäms för.
Visst, vi har inget förhållande, hon har tydligt klargjort att hon inte vill ha ett förhållande med någon alls, så det är helt ok för mig. Jag vet vad som gäller. Ändå infann sig häromdan en olustig känsla av att vara Den Onämnbara. Jag är en snäll människa, väcker jag skamkänslor hos någon, är det väl lika bra att vi inte träffas fler gånger. Jag vill inte medverka till att någon går omkring och mår dåligt på grund av min rena existens.
Nu har jag sovit på saken två nätter, och vi har talat ut om saken – två gånger. Det skadar aldrig att dubblera. Jag satte helt enkelt ned foten och bromsade och sa ifrån att jag inte accepterar att få den här känslan. Och det är oavsett vem som ger mig den obehagliga känslan; jag själv, mina varningsklockor eller någon annan. Men nu har det släppt, nu känns det bra. Eller… kanske jag helt enkelt bara ska vara kåt, glad och tacksam?