Kan folk bli för snälla? Så där givmilda så jag får dåligt samvete? För en vecka sen fick jag två skidstavar av Mattias aka Telefonplan att göra cykelpoloklubbor av. Tack. Sen fick jag rörstumpar av Andreas aka Andye att ha som klubbhuvud. Tack. Sen igår när jag trampade förbi Oddnumber stoppade jag in huvudet, varvid Sönke utbrister ”den här ska du ha, passar dina rödgröna handtag”. Det var en ringklocka av gammalt stuk, en så där som snurrar flera varv och klonkar ordentligt, som när vi var små. Det värmer i mitt hjärta över alla snälla cyklister, som osjälvsikt hjälper till med både det ena och det andra. Känns som jag snart står i skuld till alla.
Kategoriarkiv: känslan
Rörande
Vill ha mer! Tänk, två kvinnohänder som bara ägnar sig åt min kropp, min kropp! Jag vill ha mer av kvinnohänder på min kropp. Förvisso var det massage, och det duger det med, musklerna blir gladare av det. Men egentligen vill jag bara bli berörd. Både på utsidan och insidan.
Avtrubbad
”Märker du inte att jag flörtar med dig”, sa hon med lätt panik i rösten. Näe, det gjorde jag tydligen inte… Har med åren blivit avdrubbad i konsten att bli uppraggad. Min förmåga är borta att se när någon är intresserad eller flörtar med mig. De måste vara övertydliga, kanske hångla upp mig mot en vägg för att jag förstå. Så illa är det. Undrar hur många chanser jag under åren missat? Men det har jag ingen aning om, jag har ju inte märkt något. Behöver nog gå någon intensivkurs eller vara på ett träningsläger för att återfå förmågan.
Trollgubbe
Mitt i ingenstans drog Johan fram semlor och kaffe ur sin ryggsäck. Nå, så mycket ingenstans var det, det var mitt på gula spåret nära Nackamasterna med vidunderlig utsikt över Källtorpssjön med Globen i fonden. Helt plötsligt hade mer än 30 cyklister sammanstrålat från tre olika håll för at fira tisdagsrajdernas ettårsjubileum. Som grädde på moset, fick vi ännu en överraskning i klubbstugan i Sjöstaden. Som tack för att vi alla tisdagar asvlutat rajderna på Max hamburgerrestuarang, bjöd de alla på glass. Känslan av samhörighet och kamratskap var stor. Lite tack vare Pär och Fredde som jag hela rajden snackade och skämtade med. Då gjorde det inget att det regnade på hemvägen och jag hade glömt cykellamporna.
Egotrots
Vissa dagar vill jag bara inte. Är trotsig mot mig själv och gör inte mitt eget bästa. Cykeln var iordningställd, ryggan fylld med vatten, förnödenheter och första förband. Men när jag precis skulle svida om så kände jag bara att jag inte kände för att vara med och cykla de traditionella tisdagsrajderna. Istället gick jag till tvättstugan och tvättade.
Glömt hur härligt det var
Det var så länge sen sist, att jag inte minns när det var senast. Men troligen var det i maj som jag senast cykelpendlade i regn. Efter 3 månader är det lätt att glömma var alla grejer är. Skärmarna låg på balkongen, regnbyxorna längst in i garderoben och skoöverdragen fann jag under sandalerna. Fördelen med att cykla i regn, är som talesättet om myggfriheten, ”det är kärringfritt”, i alltså inga vingliga vardagscyklister med cykelkorgar och mobiltelefoner i ena örat, totalt omedvetna om att det finns andra människor i trafiken.
Regnet var inte det värsta, det var svalkande och härdande, värst var nog blåsten, den var helt opålitlig. I ena stunden hade jag motvind, i andra medvind och över Skanstullsbron sådan kraftig sidvind att det kändes som jag låg ned och cyklade. Nästan längtar efter att få cykla hem också.
Barndomens smatter
Med en kopp kaffe i handen stående under ett partytält förnimmer jag barndomen. De där regniga dagarna när vi satt utanför husvagnen och regnet smattrade på förtältets tak. Vi väntade på att regnet skulle sluta så vi kunde springa ut och leka på gräset. Nu väntar jag på att utforska kungsgravarna. Samma känsla som för trettio år sen, men med ett annat mål med väntan.
Allt är relativt
Tjugofyra grader kan synas som väldigt varmt. Men när jag klev in från altanen på jobbet, och satte mig på mitt kontorsrum, kändes 24 grader riktigt svalt och skönt.
Tomt
Det är tomt när jag kommer hem. Ingen sjusovande tonåring i sängen, ingen långhårig sak vid datorn, ingen hungrig varg vid matbordet. Det är tomt och öde. Lika tomt är det i mitt bröst och min tanke. Bara tomt.
Smygstart
Inledde semestern ambitiöst med gummibandsträning varje dag. Andra veckan köpte jag en sån där ab roller och körde med den tre gånger. Men tredje veckan tog lättjan helt över. Tänkte att de där bråkande musklerna i skuldran skulle få en hel veckas vila, utan det minsta medvetna träning. Bara vardagsrörelser. Om jag inte fått mindre ont på ett halvår av diverse rörelser, borde ju det motsatta funka, tänkte jag. Och inte har jag haft ont iallafall de här veckorna. Så det borde ju vara bra.
Gick och tränade efter att jag vinkat av Klonen vid bussen. Första aktiva styrketräningen på mer än tre veckor. Det var inte bara för att jag tappat styrka som jag fick ta det lätt, ville inte chocka kroppen, utan smyga igång en vecka. Men jag saknade både motivation och koncentration. Mina tankar var någon helt annanstans. Även de behöver tränas upp efter semestern.