Kategoriarkiv: kärlek

Magisk avlösning

Exakt trettiosex timmar senare åkte hon hem. Det var trettiosex timmars orgie i axelpussande. Magiska axelpussar. Och dom hjälper mot värken. De hjälper mot det mesta, de där pussarna. Mot smärta, mot tårar, mot saknad, mot tomhet, mot cykelabstinens. De hjälper mot allt, de där magiska pussarna. När hon är nära, saknar jag ingenting. Magiskt.

Imorgon är det avlösning, då kommer Klonen. Han har inte varit här på nästan två månader. Tänk om det kunde vara så här jämt, att mina älskade avlöser varandra så jag slipper vara ensam?

Snabba axelpussar

– Vad vill du jag ska göra?
– Pussa mig på axeln så värken försvinner, svarade jag

Femton minuter senare har jag bokat tågbiljetter. Om sju och en halv timma kommer hon hit för att pussa min axel. Hur gick det här till? För bara tre dagar sen var vi överens om att hon skulle komma nästa helg. Nu kommer hon redan ikväll. Snabba ryck, hänger inte riktigt med. Men vad skönt det ska bli med pussar på axeln!

En söndagsdröm

Mina söndagar brukar vara fyllda av tomhet. Det brukar vara dagen då man skiljs åt. Dagen då jag ska åka ifrån någon jag älskar eller dagen då någon jag älskar ska åka ifrån mig. Det är tungt, mycket tungt på söndagskvällarna. Därför avskyr jag söndagar.

Men jag har en söndagsdröm. En dröm om hur söndagarna skulle kunna börja på ett trevligare sätt. Och det är att få kaffe på sängen!

Elin lärde sig snabbt hur man gör en dubbel espresso i min espressomaskin. Så det bådar gott. Klonen behöver öva lite mer, så det kanske kommer där med. Men det hjälper inte, det kommer nog ändå alltid att bara vara en dröm. För det mesta vaknar jag ensam, ingen annan är här. Och då är det svårt att få kaffe på sängen. Men när någon väl är här, är det ingen som vaknar före mig. Jag vaknar långt före den andre. Så det lär stanna vid en dröm.

Frågan är alltså hur jag ska kunna få någon att vakna före mig, eller hur jag ska kunna ligga kvar i sängen några timmar och låtsas sova, för att kunna få kaffe på sängen?

Sexkommasju meter

Det är 296,4 kilometer mellan mig och Elin enligt Hitta.se. Det tar förvisso endast två och en halv timme med X2000, men det får plats hemskt mycket saknad och tomhet på den sträckan och på den tiden. Inga spontana kramar, inga hastigt påkomna kyssar, inga små trevliga blåbärsplockningar tillsammans. Ingenting sånt.

Enligt Eniro är det värre, hela 303,1 kilometer mellan oss. Alltså 6,7 kilometer längre. Men oavsett vem som har rätt, är det ändå för långt. Helst skulle jag vilja att det som mest bara är 6,7 meter mellan oss.

Jag är en försening

Om cirka två veckor är det dags för Tour de Retard. Förra gången det begav sig för två år sen, körde jag kvastbilen i brist på lämplig retrocykel. Nu har jag min fina Peugeot från 1980, men tyvärr kommer nog inte min sjukgymnast låta mig sitta på en cykel så snart. Men som tröst har jag utrustat mig och Elin med adekvat klädsel. Texten Je suis un Retarde betyder just Jag är en försening. Eller fritt översatt; Jag är efterbliven. Och kan man vara annat än efterbliven, att cykla 10 mil grusväg från Nynäshamn till Stockholm på en enväxlad cykel?