Det som kan sägas vackert i en enda mening, kan ta mig flera minuter att ens försöka få ihop i ett sms. Jag och sms går helt enkelt inte ihop. För det första är tangenterna på min mobil så små, att jag måste använda tumnagelns spets för att kunna trycka på dom. För det andra klarar inte T9 av ihopskrivna svenska ord, och jag bara vägrar att sär skriva ord bara för att T9 är rena stenåldern. Det tar mig alltså evigheter att skriva ett enda meddelande, för ungefär vart fjärde ord måste jag manuellt redigera och föra in i T9 för att den inte kan korrekt svenska. Jag har helt enkelt svårt att uttrycka mig på ett språk jag inte behärskar. T9 och sms är sådana språk jag inte behärskar.

När jag inte kan skriva lika fort som jag tänker eller talar, då hinner jag glömma bort vad jag skulle skriva. Skriva för hand eller på ett tangentbord fungerar, då kan jag nästan skriva lika fort som jag tänker, så jag hinner inte glömma vad det var jag skulle skriva. Men ett ”tangentbord” som bara består av tio knappar går inte ihop med min hjärnhastighet. Den är klart underdimensionerad.

När hon igår kväll ville veta om jag ville träffa henne på onsdag igen, fick jag efter svår vånda ihop ett korthugget svar att vår dejt var trevlig och att jag vill träffa henne igen. Då ifrågasatte hon min entusiasm och om det var någon idé att vi träffades igen. Ringde upp istället och förklarade verbalt vad jag tyckte om vår dejt, varvid hennes tvivel försvann. Samtidigt passade jag på att förklara mitt sjukdomstillstånd, T9-dyslexi. Och det är inget att skratta åt! Det är en hemsk åkomma det inte finns bot mot. Jo, det gör det; äkta riktiga verbala samtal mellan två personer i realtid. Jodå, telefonen kan användas till det också.