Vilse i pannkakan

I en vecka har jag väntat på ett brev från chefen i Göteborg. Trodde det försvunnit helt, men så dök det upp. Levererat personligen av en kollega från Göteborg som hade det med sig. Brevet hade tydligen rest runt halva Sverige, Göteborg-Stockholm-Borlänge-Göteborg. På kuvertet satt ett klistermärke från Posten ”adressat okänd”. Tydligen hittar inte Postens brevbärare adressen Klarabergsviadukten 90.

Kanske jag ska vara ödmjuk och ursäkta dom. Stockholm är stort, och det kanske är det för mycket begärt att brevbärarna ska kunna alla adresser i en sån stor stad. Särskilt när brevbärarnas brevsortering varifrån de utgår när de delar ut posten, ligger två hus bort på samma gata, bara cirka 30 meter bort på Klarabergsviadukten 84. Det är ju att begära för mycket att brevbärarna ska veta vilken adress de själva sitter på.

Tänka med arslet

Varenda skolunge vet om det, det går ju att tänka ut det med arslet, så självklart är det. Men inom plogsvängen vet man inte alls om det. Vad som händer med vatten när det fryser på.

Igår snöade det samtidigt som det var plusgrader. Snön lade sig som ett två centimeter tjockt lager av slask. Då säger det logiska förnuftet att det vore rätt så smart att åka ut och ploga bort slasket medans det går. Men nej, så verkar inte plogsvängen tänka. För ploga, det gör dom bara om det snöat en viss mängd, och tydligen hade inte den mängden uppnåtts igår. Alltså sket plogsvängen i att arbeta igår. Vad de gör istället vet jag inte, men ploga bort slask gör dom inte.

Inte ett dugg förvånad lekte jag bambi imorse, när jag försökte gå ned för en backe täckt av två centimeter tjock knöcklig is. Tror ändå att plogsvängen kommer att masa ut sina feta arslen idag för att sanda. Men vad gör sanden för nytta? Om några dagar har den i alla fall blåst bort. Och hur bra är allt detta sandande för miljön? Stockholm lider redan av för höga värden av dampartiklar i luften, den lär ju inte bli lägre om det sandas mer. Framåt våren kommer skiten ändå att ligga kvar och damma till ingen nytta fram till midsommar. Och spär på de höga värdena för dampartiklar. Till detta kommer de höga kostnaderna för att sopa upp allt igen. Så till vilken nytta är allt sand, det dammar, kostar pengar och gör ingen reell nytta?

Är jag förvånad att efter att jag lyckats ta mig ned för den hala backen, finna att gatan är snustorr? Inte ett dugg. För bilarna plogas och saltas det så det står härliga till. Men människorna som ska gå, till och med gå till sina bilar, skiter man i. Vad vittnar det om för människosyn?

Hur har det blivit såhär? Lättja, lathet, eller klarar plogsvängen inte ens av att tänka med arslet. Helt enkelt jävligt dumma i huvudet? Så för er i plogsvängen kan jag avslöja vad som händer med vatten som fryser. Det blir till is! Och is är halt. Nu vet ni, om ni ens är läskunniga.

Lust och fägring

Vissa dagar vaknar jag med världens lust. Studsar upp ur sängen redo att ta mig an världen. Lust till att jobba, lust till att cykla, lust till att hångla. Ja, lust till allting som finns att göra. Och somliga dagar vaknar jag och inte har lust till någonting alls. Inte ens lust att kliva upp. Idag är det en sån dag. Låg kvar i sängen och stirrade i taket en halvtimme innan jag förmådde mig tända lampan. Sen låg jag och stirrade i taket en halvtimme till.

Liksom kroppen behöver fysisk återhämtning emellanåt när det varit för mycket motion, behöver själen återhämtning när det blivit för mycket emotionellt. Då måste jag stanna upp och låta själen återhämta sig. Låta livet komma ikapp mig själv, för det känns som jag tappat det någonstans. Idag stannar jag hemma och har lust för bara ingenting.

Vindflöjel

Än har inte chocken lagt sig. Förvisso var jag beredd på det värsta, tidigare indikationer pekade på det, men inte att det skulle ta en sån här vändning så fort. Pang! så slog fällan igen med ett kabrak och på bara några sekunder var allt förbytt från framåtanda till tvärstopp. Oförklarligt hade vinden vänt och kvar stod jag naken i snålblåsten. Kylan blåste rakt igenom mig, jag hade blivit förklarad persona non grata.

Njuta gående

Stress jäkta skynda. De syns på stan, på motionsspåren, på hållplatser, ja överallt. Folk som går omkring med sitt njutningsmedel i handen. De ger sig inte tid att sitta och ta det lugnt, njuta av livet och sina njutningsmedel. Det började redan för några år sen, rökare som inte kunde sitta ned och njuta av sin cigarett, utan de kutar omkring med cigaretten i handen var än de var, var de än gick. När jag var liten, satt alltid rökarna och njöt av sin cigarett i lugn och ro.

Nu har samma sak skett med kaffedrickandet. Folk ilar runt med en kaffemugg i handen, de ger sig ingen ro att sitta och njuta den i lugn och ro. För mig är att fika inte bara att inmundiga kaffe, det är en paus från jobbet, en paus från jäktet, en paus i cyklingen. En möjlighet att hämta andan och låta själen återhämta sig. Hur ska man kunna njuta av kaffet om man inte sitter och tar det lugnt, utan kutar runt?

Vad kommer härnäst? Kommer folk att hålla nästa njutningsmedel i handen, sitt könsorgan? Kommer dom att onanera samtidigt som de går? Eller till och med idka samlag samtidigt som de vandrar omkring? Eller kommer de ens ta sig tid att sova i lugn och ro, utan sover gående? Det handlar nog inte om om, utan när. Kom ihåg var ni läste det först.

Paradiset

Inte varje dag man går på krogen och får höra Front 242 spelas ur högtalarna. Men det fick jag ikväll på Mbargo nere på Bergsundstrand där vi traditionsenligt avverkade afterbajken efter årets första Alley cat. En katt som inte var så jobbig som jag trodde, eller ens så lång som jag trodde. Tog det rätt lugnt runt banan på 18 km under nästan två timmar. Totalt blev det under kvällen 38 km och det får väl anses som ett hyfsat träningspass. Welcome to the paradise, boys and girls, var det sista jag hörde innan jag cyklade hem i den svala Stockholmsnatten.

Gammalt och skrömt

Det finns många därute som bloggat i hur många år som helst. Själv började jag först 2007, så jag känner mig ganska ny på det här. Men det är inte hela sanningen. Innan det hette blogg, kallades det för nätdagbok och det var något jag höll på med några år mellan 1997 och 2000. Med andra ord har jag egentligen bloggat i över tolv år, med ett uppehåll på sju år. Pionjär som vanligt.

Har hittat delar av bloggen och funderar på att återutgiva det med sina originaldatum. Innan jag bestämt mig ska jag läsa igenom det och se om det kan vara något. Finns det intresse därute att läsa gammal dret?

För tidigt

Knappt har jag slängt ut julen förrän nästa känsla uppenbarat sig. En känsla som jag gärna slipper och som jag sluppit i många år, men som sakta börjat återkomma. Igår kliade det något så oerhört i ögat, och näsan rann på ett okontrollerat sätt. Eller… brukar näsor rinna under kontrollerade former? Imorse vaknade jag därför med massa klägg i ögat, vilket är ett tecken på att det inte är som det ska vara. Och den enda slutsatsen jag kan dra, är att pollensässongen redan dragit igång. Tre fyra månader för tidigt. En intressant vår väntar oss vill jag lova.

Pling

Sätter man att det ska larmas femton minuter före ett möte i Outlook, och sedan synkar mot både mobilen och handdatorn, blir det ett fasligt plingande och plongande i massa apparater exakt samtidigt femton minuter före mötet. Ska se om de går att trimma in i olika tonarter.

Nam nam

När jag öppnade väskan med träningskläder slog det emot mig. Det luktade ännu mer när jag drog på mig dom. Trots att de är rena, luktade de redan innan jag ens dragit på mig dom. Börjar lura på om ventilationen i köket verkligen fungerar som den ska. Vi gjorde currysås i söndags. Inget fel på curry, men lite enahanda när det luktar smörfräst curry om alla klädesplagg hemma.