Förvirrad morgon

Som jag tidigare skrivit här i bloggen, har min kropp en inkubationstid på två dagar. Det tar två dagar för den att reagera och bearbeta olika händelser.

Inatt trillade polletten ned. Det tog två dagar, men nu kom sömnen. Sov till halv nio imorse, bara trettio minuter innan flexen tog slut. Jag var tydligen trött. Mycket trött. Och då vill kroppen sova, vilket jag låter den göra.

Kanske jag borde sovit längre, för jag upptäckte nu att jag glömt plånboken hemma. Brukar packa väskan kvällen innan, på morgonen är jag för trött för att komma ihåg vad som ska med. Men av någon anledning fick jag imorse för mig att byta väska, och då kom tydligen inte plånboken med. Varför skulle jag byta, vad var det bra för? Hur ska jag nu kunna handla på vägen hem? Hm vänta… ska kolla en sak… jodå, byxorna har jag på mig. Lite koll hade jag ialla fall imorse.

Kvardröjande känsla

Som jag tidigare nämnt, hör det till undantagen att jag minns mina drömmar när jag vaknat. Däremot kan känslan från drömmen dröja sig kvar under dagen. Den är med mig under hela dagen, och är som starkast på morgonen för att sedan klinga av helt framåt eftermiddagen.

Idag är det så. Känslan från nattens dröm dröjer sig kvar. Men den här är så obestämbar. Har lite svårt att bestämma mig om det är en trevlig eller en otrevlig känsla. Var det en bra eller en dålig dröm jag hade inatt? Det lär jag nog aldrig få veta, känslan är på väg att klinga ut. Och snart är det natt igen.

Grattis eller vadå?

Klonen ringde imorse och önskade mig grattis på Fars dag. Mycket vänligt att han kommer ihåg sin pappa, så jag tackade förstås. Sen var det min tur att ringa min pappa. Men tvekade lite. Säger man verkligen ”grattis på fars dag”? Låter som far fyller år eller att han utfört en bedrift, som att erhålla Nobelpriset. Jo, han har ju avlat fram mig, det är ju en form av bedrift. Men ändå. Grattis?

Bristande framförhållning

Hon hade stått länge vid hållplatsen och väntat. Först på bussen ställde hon ifrån sig handväskan och började leta efter busskortet. Alla vi andra i bussen fick tålmodigt vänta på hennes bristande framförhållning. När hon sedan gick bakåt i bussen, såg jag att hon inte var en senildement 80-åring. Hon var bara i 20-årsåldern.

Världens bästa garnnystan

Det är helt otroligt, Sicklaskiftet är bara cirka 1,5 gånger 1 kilometer stort, men det finns otroligt mycket stigar överallt. Stefan och jag cyklade i 2 timmar kors och tvärs, fram och tillbaka på massa småstigar hela tiden. Utan att behöva cykla på någon stig mer än en gång, på stigar som inte ens finns med på den detaljrika orienteringskartan. Vi upprepade för varandra det numera klassiska mantrat ”världens bästa skog”. Var kan man annars på en sån liten yta som 1,5 kvadratkilometer (eller 150 hektar) cykla omkring i det oändliga? Ångrar att jag inte tog med gps:n, det hade blivit ett trevligt garnnystan på kartan.