Känslan av kardborrband

I brist på bröd får man äta limpa, brukade alltid min pappa säga. Nu var det dags för ett sådant tillfälle: surrogatcykling. Redan när jag drog på mig skorna och drog åt kardborrbanden kom känslan smygande. När jag sen klev in i lokalen och började ställa in cykeln, pirrade det lätt. När spinningpasset började kändes det som en befrielse. Vågade dock inte hänga för mycket på högerarmen. Stod upp gjorde jag bara några gånger, utan att belasta armen alls.

Det hela gick bra. Kände mig dock stel i axeln efteråt. Inte så konstigt, när man ligger ned med utsträckta armar framåt. Det blev mycket armviftande i omklädningsrummet efteråt för att få upp rörligheten igen. Det här var bara början. Nästa vecka ska jag börja köra två till tre spinningpass, ett corepass och en benstyrketräning per vecka. Nu är jag är på gång!

Magisk avlösning

Exakt trettiosex timmar senare åkte hon hem. Det var trettiosex timmars orgie i axelpussande. Magiska axelpussar. Och dom hjälper mot värken. De hjälper mot det mesta, de där pussarna. Mot smärta, mot tårar, mot saknad, mot tomhet, mot cykelabstinens. De hjälper mot allt, de där magiska pussarna. När hon är nära, saknar jag ingenting. Magiskt.

Imorgon är det avlösning, då kommer Klonen. Han har inte varit här på nästan två månader. Tänk om det kunde vara så här jämt, att mina älskade avlöser varandra så jag slipper vara ensam?

Snabba axelpussar

– Vad vill du jag ska göra?
– Pussa mig på axeln så värken försvinner, svarade jag

Femton minuter senare har jag bokat tågbiljetter. Om sju och en halv timma kommer hon hit för att pussa min axel. Hur gick det här till? För bara tre dagar sen var vi överens om att hon skulle komma nästa helg. Nu kommer hon redan ikväll. Snabba ryck, hänger inte riktigt med. Men vad skönt det ska bli med pussar på axeln!

Tröttsam trötthet

Nu är jag trött på det här. Trött på att inte få sova. Trött på att vara trött.

Vaknade inatt igen och hade så ont så jag fick ta några citodon. Och innan de hann verka hann jag bli pigg. Försökte att ligga i någon annan ställning än på rygg, som är den sovställnignen jag ogillar mest. Typiskt att det är bara den som funkar. Nästan, får ont i den ställningen med. När värktabletterna började hjälpa, kunde jag prova med att ligga på magen med armarna under kudden. Utan tabletterna skulle inte det gå, det skulle göra för ont. Nu skiter jag i det. Måste få sova.

Jag är dretless på det här nu, har inte fått sova en enda natt ordentligt utan värk i tre veckor. När ska det sluta? Ska jag ha ont i axeln i evighet?

Livet är orättvisst

Som kompensation för att inte inte får eller kan cykla, så promenerar jag så mycket jag kan. Efter jobbet går jag hem, vilket tar cirka en timme. Passerar då bland annat Slussen som är veritabelt cykelparadis om man vill studera andras cyklar och cykelteknik. Men i min situation är det en rena pina att gå förbi där. Jag blir så avundsjukt på de som får cykla. Jag vill också börja cykla. Cykla mer än några minuter bara.

Hade semester i tre och en halv vecka, då blev det varken cykling eller styrketräning. Hann cykla och träna fyra veckor innan olyckan. Jag var på gång, med styrka och kondition. Ah, äntligen tänkte jag, kan jag vara med på Tour de Retard och SM i singlespeed. Men ack. Nu efter mer än tre veckor har jag varken styrka eller kondition kvar. Jag är tillbaka till noll. Om några dagar är det TdR, så det kan jag glömma. Lär aldrig orka tio mil grusväg så som jag är nu. Och om lite mer än två veckor är det SM. Kanske jag hinner träna såpass att jag iallafall kommer runt. Kan alltid bli DFL, vilket är en ära i sig! Men fan, livet är så jävla orättvist.

Bra och dåliga vita saker

Vitt är opraktiskt! Vit är en hopplös färg. Vita saker blir så fort skitiga.

Som kläder. Räcker att jag tar på mig dom så blir de solkiga eller skitiga direkt. Sen ska vi inte tala om hur det är när man är utomhus. Skitigt direkt. Helt hopplöst. Och hur tvättar man vita kläder, så de fortfarande är vita? Jo, med massa blekmedel, och hur nyttigt är det för vår jord? Näe, jag kör med svarta kläder. Mycket praktiskt när man är ute, blir inte smutsiga och håller sig fräscha länge. Tvätta svarta kläder är en fröjd, in med allt i samma maskin så blir det rent. Ingen rädsla för att det ska bli missfärgat.

Vita saker är också opraktiska. Som vita strömbrytare. Vet inte hur ofta jag fått stå och skura ljuskontakterna efter att jag tallat på dom med oljiga cykelmekarhänder. Min landsvägscykel är också vit, eller var det de första fem minutrarna efter att jag lämnat affären med den. Vissa fläckar går inte att tvätta bort, de har helt enkelt trängt in i den vita färgen. Har försökt med det mesta, snart gnuggar jag väl bort lacken. Varför köpte jag en vit cykel för?

Nej, vita saker är opraktiska. Undviker vita saker i det längsta. Helst ska de vara svarta. Jag strävar efter att ha svarta kläder och svarta saker. Då behöver jag aldrig tänka på färgmatchning eller vara rädd för att det skär sig. Allt passar ihop i det oändliga, utan bekymmer. Varför krångla till det, när det svarta gör det enklare?

Sen förra söndagen har jag inte druckit en enda droppe alkohol. Det är nog rekord i att hållit mig borta från rusdrycker så länge. Har alltid tagit mig en liten fredagsvirre, eller ett glas vin till maten på helgerna eller på kvällen. Och nu under sommaren har det inte gått en en enda dag utan att jag intagit starka drycker i någon form. Är det sommar så är det! Luxationen har medfört att det varit så jävla tråkigt att vara hemma i två veckor utan att få cykla, eller kunna promenera utan värk. Gôrtôlit! Tyvärr har jag roat mig med whisky och vin istället. Ja, jag vet. Men så förra söndagen tog jag mitt sista glas på en hel vecka. Idag är det alltså den sjunde dagen i rad utan alkohol. Jag har tagit mig en hel vit vecka. Ska se om jag klarar en vit vecka till i rad. Det är väl det enda vita som är bra, vita veckor.

Spårvagn till framtiden

En spårvagn från Madrid är på besök i Stockholm. Det är tillverkaren Alstom som lånat ut en splitterny vagn av modell Citadis. Den skulle kommit redan för en månad sen, men det där med att EU ska underlätta varor och tjänster över gränserna, gäller tydligen inte spårvagnar. Den fastnade i Tyskland på grund av byråkratiskt krångleri. När den väl kom till Djurgårdslinjen hann den bara gå i trafik en vecka. Men tillräckligt länge för att spårvägsvänliga politiker skulle få ståpäls och börja jaga väljare.

Nu har vagnen transporterats till Lidingöbanan och ska gå där en månad. Självklart var jag och åkte där också. Så otroligt fint vagnen gick på de nyrenoverade spåren. Klar skillnad till de 60 år gamla spårvagnarna man idag kör med på linje 21. Ja, 60 år gamla spårvagnar, helt otroligt att de rullar fortfarande. Spårvagnar är hållbara fordon. En buss håller bara i cirka 15 år, sen faller de i bitar mer eller mindre. Men 60 år är ingenting för en trafikvagn. I Milano kör man vagnar i daglig trafik som snart är 100 år, alltså inte i museitrafik. Det är ekonomi i fordon som håller länge.

Spårvagnar hör till framtiden! Nej, fel av mig. Spårvagnar hör till nutiden! Runt om i världen byggs det nya spårvägar i städer som aldrig haft spårväg förut, eller som tidigare haft. Det är för många städer den enda lösningen på sina trafikproblem. Att bygga ut med mer bussar får inte bilisterna att ställa bilen. Men när det byggs spårväg, så blir alternativen reella för många. De flesta städer har ”drabbats” av den så kallade spårvägseffekten. En effekt som ingen kan räkna på i förväg, men alla resenärsprognoser uppfylls mångdubbelt. Många nya spårvägar har helt enkelt fått flera gånger fler passagerare än vad man räknar med. Det är angenäma problem.

I Stockholm håller man fortfarande på och lägger hundratals miljoner på att försöka utveckla bussen till att bli lika kapacitetsstark, miljövänlig och komfortabel som en spårvagn. Vad andra städer redan insett, är att det inte går. De satsar istället på spårvagnar. Men i Stockholm har inte politikerna fattat det än, utan fortsätter slösa med våra skattepengar. Stockholm och Sverige är hopplöst 10-20 år efter övriga världen, ett riktigt u-land vad gäller kollektivtrafik. Men det är på gång. Beslut har fattats att förlänga Djurgårdslinjen till Centralen och köra med moderna, miljövänliga och kapacitetsstarka spårvagnar. Det hela ska vara klart redan 2010! Det är höga ambitioner det. Och seriösa diskussioner finns om att ställa om blåbusslinje 4 till spårväg. Nutiden är här!

När jag åkte med Citadisvagnen så verkar det som vi redan är i framtiden då spårvagnarna ska gå till Centralen. Eller vad ska man tro när man ser informationsdisplayen i vagnen? Framtiden är redan här!

Jag, en blivande mediastjärna?

Idag ringde en reporter från en tidning och ville intervjua mig för en webbsida jag har. Reportern tyckte den var bra, men själv tycker jag den är tunn, finns inga skrivna artiklar eller något redaktionellt. Bara massa listor, bilder och kartor. Artikeln kommer i deras tidning nästa vecka, får se hur den blir. Då återkommer jag med mer avslöjanden om vilken webbsida och tidning det handlar om. Håll utkik på en blogg nära dig!

Det blev sex istället

– Fem minuter och öka sen sakta

Det var vad sjukgymnasten sa igår om hur länge jag får cykla per dag. Det är svårt att hålla sig när det spritter i benen. Tog en tur alldeles nyss, och det ”råkade” bli sex minuter istället. Uh, vad skönt det var att för rulla lite. Imorgon blir det sju!