– Vad vill du jag ska göra?
– Pussa mig på axeln så värken försvinner, svarade jag
Femton minuter senare har jag bokat tågbiljetter. Om sju och en halv timma kommer hon hit för att pussa min axel. Hur gick det här till? För bara tre dagar sen var vi överens om att hon skulle komma nästa helg. Nu kommer hon redan ikväll. Snabba ryck, hänger inte riktigt med. Men vad skönt det ska bli med pussar på axeln!
Mina söndagar brukar vara fyllda av tomhet. Det brukar vara dagen då man skiljs åt. Dagen då jag ska åka ifrån någon jag älskar eller dagen då någon jag älskar ska åka ifrån mig. Det är tungt, mycket tungt på söndagskvällarna. Därför avskyr jag söndagar.
Men jag har en söndagsdröm. En dröm om hur söndagarna skulle kunna börja på ett trevligare sätt. Och det är att få kaffe på sängen!
Elin lärde sig snabbt hur man gör en dubbel espresso i min espressomaskin. Så det bådar gott. Klonen behöver öva lite mer, så det kanske kommer där med. Men det hjälper inte, det kommer nog ändå alltid att bara vara en dröm. För det mesta vaknar jag ensam, ingen annan är här. Och då är det svårt att få kaffe på sängen. Men när någon väl är här, är det ingen som vaknar före mig. Jag vaknar långt före den andre. Så det lär stanna vid en dröm.
Frågan är alltså hur jag ska kunna få någon att vakna före mig, eller hur jag ska kunna ligga kvar i sängen några timmar och låtsas sova, för att kunna få kaffe på sängen?
Det är 296,4 kilometer mellan mig och Elin enligt Hitta.se. Det tar förvisso endast två och en halv timme med X2000, men det får plats hemskt mycket saknad och tomhet på den sträckan och på den tiden. Inga spontana kramar, inga hastigt påkomna kyssar, inga små trevliga blåbärsplockningar tillsammans. Ingenting sånt.
Enligt Eniro är det värre, hela 303,1 kilometer mellan oss. Alltså 6,7 kilometer längre. Men oavsett vem som har rätt, är det ändå för långt. Helst skulle jag vilja att det som mest bara är 6,7 meter mellan oss.
Om cirka två veckor är det dags för Tour de Retard. Förra gången det begav sig för två år sen, körde jag kvastbilen i brist på lämplig retrocykel. Nu har jag min fina Peugeot från 1980, men tyvärr kommer nog inte min sjukgymnast låta mig sitta på en cykel så snart. Men som tröst har jag utrustat mig och Elin med adekvat klädsel. Texten Je suis un Retarde betyder just Jag är en försening. Eller fritt översatt; Jag är efterbliven. Och kan man vara annat än efterbliven, att cykla 10 mil grusväg från Nynäshamn till Stockholm på en enväxlad cykel?
Solig harmoni
härlig helg med skön kvinna
känslan var för kort
Det här är ren existentialism. Att bara vara. Att bara vara med Elin. Det räcker för mig. Att bara vara.
Om sjuttiofem minuter går mitt tåg. Om tvåhundratjugotre minuter kramar jag min Elin.
Det första jag tänkte på när jag vaknade imorse, var Elin. Skönt, nu är jag inte rädd för pappas hälsa längre. Ordningen återställd.
Det finns telefonsamtal jag väntar på, men som jag inte vill ha. Igår kom det ett sådant. Men det var lite annorlunda än vad jag räknat med. Det var inte farsans fru som ringde som väntat, utan det var syrran. Vad roligt tänkte jag först, det var länge sen vi pratade med varandra. Men det var inget roligt det hon hade att förmedla. Pappa är på intensiven. Igen. Han hade fått svårt att andas och fick åka ambulans. Han ville inte att vi skulle få veta det, men det blev så ändå när syrran ringde frun igår. Är man 80 år, har haft två hjärtinfarkter, har KOL och käkar femton mediciner, då är man inte frisk. Det är därför jag de senaste tio åren gått och väntat på det där samtalet jag inte vill ha. Men igår kom det.
Elin var snäll och försökte sedan att muntra upp mig via msn, men jag var absolut inte mottaglig för det. Jag var lite chockad så jag missförstod henne. Signalerna gick tyvärr inte fram via msn. Och speciellt inte efter ett sådant telefonsamtal som gör mig rädd. Det blev tyvärr fel.
Det första jag brukar tänka på när jag vaknar, är att hon är vacker, om hon ligger bredvid mig. Eller att jag saknar henne om hon är annorstädes. Men det gjorde jag inte imorse. Jag vaknade helt tom på tankar och känslor. Inte en enda tanke eller en enda känsla. Ingenting alls. Det var helt tomt. Först när jag cyklade till jobbet kom det smygande; rädslan. Jag började bli rädd. Samtidigt är det det här jag väntat på i tio år. Men det hjälper inte. Jag är rädd. Väldigt rädd just nu. Rädd för att bli faderlös.
I nästan en vecka har det alltid legat någon i sängen varje gång jag tittat in i sovrummet. Hon har sovit mycket, varit mentalt trött efter sin senaste törn. Jag har därför blivit bortskämd med att när som helst kunna krypa ned bakom någon, hålla om någon och bli omhållen av någon.
Men igår när jag la mig, var det tomt i sängen. Och det var lika tomt imorse när jag vaknade. Sovrummet känns som ett öde slagfält utan hennes saker överallt. Allt är bara tomt och stilla. Ett oroväckande lugn har infunnit sig. Tänk så fort man anpassar sig efter att ha någon intill sig hela tiden. Det kommer säkert att att gå lika bra att anpassa sig till tomheten. Även om det inte är lika kul.