Såg precis IKEA:s reklam på tävä, hur en kvinna är omgiven av yra höns på kontoret, på tåget hem och till och med i sitt eget kök. Precis så känns det för mig också när jag är ute på stan. Det vimlar av yra höns, som springer kors och tvärs hursomhelst utan kontroll. I övriga fall går jag rakt fram, den ende som verka göra så, går rakt fram dit jag ska, inte springa slalom hit och dit. Men nu med en vek axel vågar jag inte, är rädd att minsta knuff på fel ställe ska ställa till det. Så jag undviker hönsgården, flåt, menar City. Orkar bara inte med alla hönshjärnor som egotrippat springer kors och tvärs utan hänsyn till andra.
Etikettarkiv: Stockholm
Kudde av granit
Satte mig med kaffe på träkajen vid Munkbroleden nedanför Slussen och sakta gled jag ned. Som huvudkudde fick jag kajens kant av granit och det var bekvämare än vad man kan tro, för jag slumrade till några minuter med tidningen över ögonen. Det var nära jag kom försent till sjukgymnasten, så skönt var det att ligga där i den värmande solen. Än är det sommar, även om jag tyvärr gått över till långbyxor.
Fixt och färdigt på Södertörn
Vad är det som får över 30 personer att gå upp före sex på en lördagsmorgon för att bege sig till Nynäshamn och sedan cykla 10 mil grusväg tillbaka till Stockholm på enväxlade cyklar?
Jag har ingen aning. Luxationen har återigen satt hinder för min personliga tillfredsställelse då jag inte kunde ställa upp på andra upplagan av Tour de Retard. Så jag och Klonen fick åka i kvastbilen och dricka öl (jag, inte han!), samt hjälpa till vid start och mål vid de olika etapperna.
Kan det vara blandningen av cyklister och cyklar som får oss att göra så här? Det var tjugoåtta cyklister, unga som gamla, män som kvinna, frihjul som fixed, 28 som 26 tums hjul. Internationellt var det, förutom från Stockholm var de från Göteborg, Danmark och Storbritannien. Jag har ingen aning varför vi gör det här.
Kanske det kan vara depåmaten som det bjöds på som lockade alla? Vad sägs om två sorters skinka, salamikorv, brieost, franska, mera öl, vindruvor, tomater, juice osv. Eller kan det vara den blåsiga motvinden? Eller var det efterfesten på M-bargo med tillhörande prisutdelning?
Jag har ingen aning vad det är som får oss att göra det här. Men jag vet att alla hade skitkul, och alla vill göra det igen. Det vill jag också göra. Men nästa år så ska jag vara med och cykla. Så det så!
Livet är orättvisst
Som kompensation för att inte inte får eller kan cykla, så promenerar jag så mycket jag kan. Efter jobbet går jag hem, vilket tar cirka en timme. Passerar då bland annat Slussen som är veritabelt cykelparadis om man vill studera andras cyklar och cykelteknik. Men i min situation är det en rena pina att gå förbi där. Jag blir så avundsjukt på de som får cykla. Jag vill också börja cykla. Cykla mer än några minuter bara.
Hade semester i tre och en halv vecka, då blev det varken cykling eller styrketräning. Hann cykla och träna fyra veckor innan olyckan. Jag var på gång, med styrka och kondition. Ah, äntligen tänkte jag, kan jag vara med på Tour de Retard och SM i singlespeed. Men ack. Nu efter mer än tre veckor har jag varken styrka eller kondition kvar. Jag är tillbaka till noll. Om några dagar är det TdR, så det kan jag glömma. Lär aldrig orka tio mil grusväg så som jag är nu. Och om lite mer än två veckor är det SM. Kanske jag hinner träna såpass att jag iallafall kommer runt. Kan alltid bli DFL, vilket är en ära i sig! Men fan, livet är så jävla orättvist.
Spårvagn till framtiden
En spårvagn från Madrid är på besök i Stockholm. Det är tillverkaren Alstom som lånat ut en splitterny vagn av modell Citadis. Den skulle kommit redan för en månad sen, men det där med att EU ska underlätta varor och tjänster över gränserna, gäller tydligen inte spårvagnar. Den fastnade i Tyskland på grund av byråkratiskt krångleri. När den väl kom till Djurgårdslinjen hann den bara gå i trafik en vecka. Men tillräckligt länge för att spårvägsvänliga politiker skulle få ståpäls och börja jaga väljare.
Nu har vagnen transporterats till Lidingöbanan och ska gå där en månad. Självklart var jag och åkte där också. Så otroligt fint vagnen gick på de nyrenoverade spåren. Klar skillnad till de 60 år gamla spårvagnarna man idag kör med på linje 21. Ja, 60 år gamla spårvagnar, helt otroligt att de rullar fortfarande. Spårvagnar är hållbara fordon. En buss håller bara i cirka 15 år, sen faller de i bitar mer eller mindre. Men 60 år är ingenting för en trafikvagn. I Milano kör man vagnar i daglig trafik som snart är 100 år, alltså inte i museitrafik. Det är ekonomi i fordon som håller länge.
Spårvagnar hör till framtiden! Nej, fel av mig. Spårvagnar hör till nutiden! Runt om i världen byggs det nya spårvägar i städer som aldrig haft spårväg förut, eller som tidigare haft. Det är för många städer den enda lösningen på sina trafikproblem. Att bygga ut med mer bussar får inte bilisterna att ställa bilen. Men när det byggs spårväg, så blir alternativen reella för många. De flesta städer har ”drabbats” av den så kallade spårvägseffekten. En effekt som ingen kan räkna på i förväg, men alla resenärsprognoser uppfylls mångdubbelt. Många nya spårvägar har helt enkelt fått flera gånger fler passagerare än vad man räknar med. Det är angenäma problem.
I Stockholm håller man fortfarande på och lägger hundratals miljoner på att försöka utveckla bussen till att bli lika kapacitetsstark, miljövänlig och komfortabel som en spårvagn. Vad andra städer redan insett, är att det inte går. De satsar istället på spårvagnar. Men i Stockholm har inte politikerna fattat det än, utan fortsätter slösa med våra skattepengar. Stockholm och Sverige är hopplöst 10-20 år efter övriga världen, ett riktigt u-land vad gäller kollektivtrafik. Men det är på gång. Beslut har fattats att förlänga Djurgårdslinjen till Centralen och köra med moderna, miljövänliga och kapacitetsstarka spårvagnar. Det hela ska vara klart redan 2010! Det är höga ambitioner det. Och seriösa diskussioner finns om att ställa om blåbusslinje 4 till spårväg. Nutiden är här!
När jag åkte med Citadisvagnen så verkar det som vi redan är i framtiden då spårvagnarna ska gå till Centralen. Eller vad ska man tro när man ser informationsdisplayen i vagnen? Framtiden är redan här!
Tjugo-över-nio tåget
Tunnelbanan går cirka tjugo meter från mina fönster. Dagtid går det ett tåg var tionde minut i vardera riktningen, på kvällen varje kvart. Jag kan höra på ljudet vilket tåg som är vilket. Det som accelererar, är det tåget som är på väg söderut och som just startat från min station. Det som bromsar in, är på väg norrut, in på stationen. Tåget in mot stan passerar ungefär en minut efter att tåget från stan passerat, sen är det tyst i nio minuter igen.
När jag flyttade in här för sex år sedan, ”stördes” jag bara av det första tåget som passerade. Sen vande jag mig och hör dom aldrig mer. Utom när jag har balkongdörren öppen. Då går det inte att samtala, prata i telefon eller höra teven. Men det är ju bara var tionde minut på dagtid, och varje kvart på kvällen.
Däremot finns det ett tredje ljud som tågen avger, förutom det inbromsande och det accelererande. Det är tåget som är taget ur trafik och kör tomt på väg in till vagnhallen. Den bromsar inte in helt, utan bara saktar in lite granna för att sedan sakta glida förbi stationen. Det går nästan att ställa klockan efter det tåget, då det passerar min balkong mellan 21:20 och 21:22. Folk tror jag är galen, när jag helt plötsligt utan att kolla på klockan utbrister ”jaha, då är klockan tjugo över nio”. Man blir fort präglad av sin miljö.
Sexkommasju meter
Det är 296,4 kilometer mellan mig och Elin enligt Hitta.se. Det tar förvisso endast två och en halv timme med X2000, men det får plats hemskt mycket saknad och tomhet på den sträckan och på den tiden. Inga spontana kramar, inga hastigt påkomna kyssar, inga små trevliga blåbärsplockningar tillsammans. Ingenting sånt.
Enligt Eniro är det värre, hela 303,1 kilometer mellan oss. Alltså 6,7 kilometer längre. Men oavsett vem som har rätt, är det ändå för långt. Helst skulle jag vilja att det som mest bara är 6,7 meter mellan oss.
Spännande butik
Undrar vad de säljer i denna spännande butik i Ringens köpcentrum? Ser ut som saxliftar, eller är det kanske sexliftar i en spännande sexshop?
Svälja prestigen
Ett år cykelpendlade jag hela vintern, i ur och skur, i snö och slask. Det gick bättre än vad jag trodde det skulle göra. Men det slet på både kropp och cykel, så jag gör det inte nåt mer. Utan jag köper SL-kort cirka tre månader på vintern och åker tunnelbana istället. Men mellan mars och december cyklar jag alltså till och från jobbet varje dag. Med få undantag, cyklar jag även alltid och överallt om jag ska nånstans varsomhelst i Storstockholm. Oftast går det fortare än med kollektivtrafiken och det är både billigare, hälsosammare och miljövänligare.
Hos sjukgymnasten idag, frågade jag när jag får börja cykla igen. Troligen kommer det att dröja två veckor innan jag överhuvudtaget kan börja cykla igen trodde han. Men vi får se kommande vecka hur det artar sig, fortsatte han och gav mig en ny tid för återbesök om två dagar.
Med tunga steg och med svansen mellan benen gick jag därefter och köpte mig ett 30-dagars SL-kort. Vilken prestigeförlust, köpa ett SL-kort mitt i augusti!
Vilse i pannkakan
Efter sexton år i Stockholm tycker jag att jag hittar bra i stan. Tycker mig känna till de flesta gatorna, många av busslinjerna och alla tunnelbaneuppgångar. Men idag på väg till sjukgymnasten vid Östermalmstorg, insåg jag att jag hade fel. Satt försjunken och läste och märkte inte att jag var framme förrän tåget började åka vidare. Fick åka en station för långt och ta nästa tåg tillbaka. Kände mig som en turist, i min egen stad.